Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

De viker pappersflygplan av läxan från 90-talskrisen

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) är beredd att offra principerna bakom dagens pensionssystem för att kunna höja pensionerna.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Nyamko Sabuni vill kringgå dagens budgetramverk för att kunna bilda en borgerlig regering.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jimmie Åkesson (SD) kommer knappast att hålla igen på kraven i budgetförhandlingar med en borgerlig regering.
Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES/WENNERLUND STELLA PICTURES

Allt det som Sverige mödosamt har byggt upp efter 90-talskrisen – budgetdisciplinen, ett av världens mest robusta pensionssystem med mera – hotas nu av lättsinniga politiker på båda sidor av blockgränsen. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Krona för krona”. Det mantrat upprepades till leda i duellerna mellan Anders Borg och Magdalena Andersson när det begav sig. Då var det hög status att hålla på budgetdisciplinen – så hög att M och S tävlade om att vara mest sparsamma.

Nu lever vi i en annan tid. Under pandemin har regeringen öst ut pengar och presenterat inte mindre än 20 extra ändringsbudgetar hittills. Att krisen kräver mångmiljardstöd för att stoppa blodflödet inom näringslivet, idrotten, kulturen med mera är inget att säga om. Det är väl använda pengar i en exceptionell situation.

Frågan är bara hur vi kommer ut på andra sidan. Lyckas verkligen regeringen återställa budgetdisciplinen och avveckla alla stöd och generösa villkorsändringar? Det blir en prövningens tid. Kriser brukar nämligen lämna bestående avtryck, på gott och ont. Det tog som bekant 25 år att avveckla den ”tillfälliga” värnskatten som infördes under Göran Persson.

Det finns en rad oroande tecken i skyn. Regeringen har som sagt lagt ribban oerhört lågt för att ta fram nya extrabudgetar. De verkar närmast ha blivit ett sätt att bedriva signalpolitik och en anledning att hålla en ny pressträff: ”Titta, vi gör visst massor!” 

Även oppositionen har plockat upp beteendet. I februari tog M, KD och V initiativ till en satsning på 4,3 miljarder kronor till äldreomsorgen ovanpå de fyra miljarder som regeringen redan har satsat extra. 

Samtidigt som behovet av äldreomsorg har sjunkit rejält under pandemin – på grund av rädsla och de många dödsfallen – pumpar alltså partierna in nya miljarder i verksamheten, varav en del måste förbrukas redan i år (regeringens pengar). Det viktiga är inte att lyssna in kommunernas behov, utan att skicka rätt signaler till väljarna. 

Ett annat tecken i tiden är Liberalernas utspel om att en borgerlig regering inte behöver lägga fram en färdig budget. I stället skulle M, KD och L kunna söka stöd för budgeten ”utifrån de majoritetsförhållanden som inom olika områden råder i riksdagen”, som Nyamko Sabuni har uttryckt saken.

Man tar sig för pannan. Det skulle undergräva hela det finanspolitiska ramverk som togs fram efter 90-talskrisen, då Göran Persson enligt egen utsago tvingades stå inför flinande finansvalpar på Wall Street och be om pengar. 

Det var ju så det gick till när det begav sig. Budgeten skickades runt som en à la carte-meny mellan fackutskotten i riksdagen och alla försökte lägga till beställningar. När notan sedan kom blev det inte sällan en obehaglig överraskning. 

Är det någon som tror att ett SD, som inte får vara med och förhandla budgeten på traditionellt sätt, skulle sitta i riksdagen och vara återhållsamt i sina krav i efterhand? Tvärtom skulle partiet göra allt för att kunna visa upp SD-märkta budgettroféer.

Om man återigen släpper disciplinen och låter pensionerna skena blir det oerhört dyrt. Vi får en gökunge i statsfinanserna och det kommer att ta väldigt lång tid att ställa det till rätta igen.

Det är mycket som hade varit helt otänkbart att föreslå tidigare som är fullt möjligt att framföra i dag. Ta pensionssystemet – denna kronjuvel i den svenska samlingen av strukturreformer från 90-talet.

I höst införs den märkliga skapelse som heter inkomstpensionstillägget. Denna förmån strider helt mot principerna bakom dagens pensionssystem, och tunga remissinstanser såsom Pensionsmyndigheten har riktat förödande kritik mot reformen. 

Tillskottet på upp till 600 kronor i månaden är utformat som en ”LO-puckel” för att nå vissa utvalda grupper och har inget med livsinkomstprincipen att göra. Kostnaden är fullt överkomlig i startskedet, men var och en inser att detta godtyckliga tillägg kommer att vara mumma att trissa upp i varje valrörelse framöver. 

Vår energiske socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) nöjer sig inte med det. Han är ständigt på jakt efter nya sätt att höja pensionerna. Utan att förankra beslutet i pensionsgruppen har han tillsatt en utredning om att höja pensionsavgiften. Han funderar till och med på om höjningen kan utformas retroaktivt så att även dagens pensionärer kan få del av pengarna – återigen ett flagrant brott pensionssystemets principer.

Shekarabi kastar också lystna blickar på de danska Arne-pensionerna som gör det möjligt att gå i pension tidigare för utslitna arbetare som inte kan eller orka jobba ytterligare. Ett regeringsuppdrag har lagts ut för att ”utreda lösningar” för svensk del.

Återigen ser man hur historien upprepar sig. Det var politiskt lättsinne som en gång skapade det ohållbara ATP-systemet. Sedan tog det mer än 30 år, och en bråddjup ekonomisk kris, innan dagens pensionssystem kom på plats. 

– Om man återigen släpper disciplinen och låter pensionerna skena blir det oerhört dyrt. Vi får en gökunge i statsfinanserna och det kommer att ta väldigt lång tid att ställa det till rätta igen. Det är svårt att rycka godiset ur händerna på folk, säger Gunnar Wetterberg, författare och fristående kolumnist på denna ledarsida. Han var ansvarig för Långtidsutredningen 1992, som tog fram den första skissen på det nya pensionssystemet. 

Hur kan det institutionella minnet vara så kort? Enligt Wetterberg kan det bero på att ingen av dem som var med under krishanteringen på 90-talet är aktiva inom politiken längre. 

– Inom etablissemanget i stort är det väl bara riksbankschef Stefan Ingves som är kvar. Annie Lööf hade nätt och jämnt börjat skolan när krisen slog till medan Ebba Busch var för ung till och med för det. Shekarabi hade alldeles nyss kommit till Sverige.

Även Per Molander, budgetramverkets fader, tror att förklaringen till det nya lättsinnet beror på att en ny generation har tagit över som saknar egna minnen av 90-talskrisen. ”Normen sitter inte hos de nya”, förklarar han över telefon.

Det ligger nog mycket i det. Minnena från de dramatiska ögonblicken i början av 90-talet med 500-procentig ränta och drakoniska krispaket har bleknat. 

Ytterligare ett skäl till att heliga principer kastas överbord är antagligen det nya politiska landskapet. Vi har numera åtta partier i riksdagen; det blir allt svårare att forma politiska majoriteter och ytterkanterna har vuxit i styrka.

Vi kommer att gå ur pandemin rakt in i en valrörelse. Det ligger i farans riktning att Socialdemokraterna kommer att göra en kraftig vänstergir för att försöka säkra maktinnehavet även efter valet 2022. LO och tankesmedjan Katalys pressar på för att S ska släppa hämningarna när det gäller allt från pensionerna till sjukskrivningarna.

Men inte heller borgerligheten går att lita på längre i dessa sammanhang, som framgår ovan. Hur har Ulf Kristersson tänkt att bedriva en ansvarsfull finanspolitik och försvara arbetslinjen med Jimmie Åkesson i båten?

Här kommer en uppmaning till de högst ansvariga i alla partier: Stanna upp ett ögonblick och reflektera över vad som står på spel. Läxan från 90-talskrisen var dyrköpt. Låt oss inte göra om de misstagen igen.