Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Därför bör alliansen inte ge SD en utpressarroll

Alliansen bör stå emot frestelsen att ta makten med hjälp av SD och försätta sig i en utpressningssituation gentemot Åkesson & Co, skriver Anna Dahlberg.

SD-frågan handlar varken om "beröringsskräck" eller om att man måste kunna prata med alla. Det saken gäller är om SD ska ges en utpressarroll i kommande budgetförhandlingar, och svaret bör bli nej.  

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Allt sedan valnatten pågår en febrig kamp om att vinna tolkningsföreträdet i debatten. Båda sidor försöker spinna verkligheten till sin fördel. Socialdemokraterna talar om behovet av blocköverskridande lösningar som om de aldrig hade gjort annat. 

Centerpartiet och Liberalerna beskrivs genomgående som "mittenpartier" och naturliga samarbetspartners för S. Men ursäkta, längs vilken politisk skala kan Annie Lööfs centerparti kallas mitten? Allt handlar om att rationalisera Socialdemokraternas maktanspråk.

På motsvarande sätt konstruerar alliansen sin berättelse. Någon gång under sommaren lanserades idén om att blocken är obsoleta och att det enda som räknas är att alliansen är Sveriges största och enda regeringsalternativ. Numera upprepas detta mantra så ofta att det är lätt att tro att det alltid har låtit så från borgerligt håll. 

Medan S försöker maximera SD:s pariastatus av strategiska skäl gör alliansen detsamma med V.

Problemet för alliansen är bara att dessa insikter framstår som en aning senkomna. Många väljare minns nog Decemberöverenskommelsen och att det tills nyligen var ett krav från borgerligt håll att den rödgröna regeringen skulle budgetförhandla med V.

Även i den offentliga debatten har något hänt. Vänsterdebattörer låter som ett eko av Sveavägen 68 medan borgerliga dito - som nyligen rasade mot Centerpartiets ja till gymnasieamnestin och dödförklarade alliansen - strider för den borgerliga fyrklövern som om det gällde livet.

Ska Sverige går den danska eller den tyska vägen?

Skälet till denna febrighet är förstås att så mycket står på spel. På ytan är valresultatet odramatiskt, på gränsen till trist. Men eftersom DÖ är satt ur spel utgör det i själva verket sprängstoff. 

Om Socialdemokraterna lyckas bryta sönder alliansen fruktar man från borgerligt håll att S kommer att vara solen som alla planeter snurrar kring under överskådlig tid. Omvänt fruktar S en framtid med evigt borgerligt styre om alliansen tar makten med hjälp av den icke-socialistiska majoritet som finns i riksdagen.

Valet 2018 kommer sannolikt att gå till historien som SD-valet. Det är nu det ska avgöras om Sverige ska gå den danska vägen - och släppa in högerpopulisterna i värmen - eller den tyska vägen och bilda oheliga allianser över blockgränsen.

Båda vägvalen har sina risker och möjligheter. Men en förutsättning för att kunna väga dessa mot varandra är ärlighet om vad ett aktivt SD-stöd egentligen innebär. Många på den borgerliga kanten låtsas som att det bara handlar om att kunna samtala med alla partier i riksdagen och att släppa beröringsskräcken inför SD. Det är förstås rent önsketänkande.

Miljöpartiet bedrev utpressning mot regeringen Persson

Tunga Skånemoderater som Lars-Ingvar Ljungman och Carina Wutzler är mer uppriktiga med vad som kommer att krävas, nämligen förhandlingar med SD. Partiet kommer givetvis att kräva något i gengäld för att släppa fram en alliansregering och sedan lojalt rösta på dess budget, vilket blir nödvändigt om de rödgröna lägger en gemensam skuggbudget. 

Att tro att SD skulle agera dörrmatta åt alliansen är inte bara naivt, utan närmast föraktfullt mot SD:s många väljare. 

Utgångspunkten måste därför vara att SD skulle få samma roll gentemot en borgerlig regering som V har haft gentemot den rödgröna. SD skulle bli ett stödparti med goda möjligheter att få gehör för sina hjärtefrågor i budgeten. 

Det behöver inte ens röra budgetfrågor. Vänsterpartiet villkorade sitt stöd till de rödgröna med att regeringen skulle driva frågan om vinststopp i välfärden. 

Under hösten år 2005 bedrev Miljöpartiet utpressning mot S-regeringen med krav på en amnesti för alla migranter som fått avslag. Finansminister Pär Nuder protesterade förgäves mot att denna fråga fördes in i budgetförhandlingarna. Efter hårda nattmanglingar tvingades regeringen Persson gå med på en amnesti för barnfamiljer.

Räkna med att SD vill få inflytande över medie- och kulturpolitiken

Vad är det då som SD skulle vilja få i utbyte av en alliansregering? Det är svårt att veta på förhand. Men vid sidan av migrationspolitiken, fattigpensionärerna och några andra fokusområden som ledningen har lyft fram kan man utgå från att SD skulle vilja prioritera kultur- och mediepolitiken. 

Det skulle kunna handla om att få igenom satsningar på Sverige-center, kräva att misshagliga museer läggs ner eller att filmstödet riktas om för att främja "filmatiseringar av historiska, svenska miljöer".

I vårt grannland Danmark har SD:s systerparti Dansk folkeparti just fått igenom massiva nedskärningar på public service och skrivningar om att det ska framgå att Danmark har kristna rötter. Det kan finnas goda sakliga skäl för att slimma ineffektiva verksamheter, men att drivkraften är politisk, och emanerar från ett högerpopulistiskt parti, är illavarslande.

Ledarsidans fristående kolumnist Susanna Birgersson beskrev nyligen Dansk folkeparti som en Bermudatriangel kring vilken alla övriga politiker numera kretsar. Den danska vägen erbjuder med andra ord ingen lösning på "SD-dilemmat".

SD:s projekt går långt bortom att strypa invandringen

Det är mycket möjligt att skräckvisionerna av vad som skulle inträffa om SD ges en maktposition är överdrivna. Men bara oron som skulle hemsöka delar av befolkningen vore i sig djupt skadlig. 

SD är ett värderingsmässigt och säkerhetspolitiskt opålitligt parti. Partiets projekt går långt bortom att strypa invandringen. Det är nationalismen som är både mål och medel för SD. Hur partiet utvecklas över tid är svårt att sia om, men i dagsläget framstår en storkoalition mellan S och M som en mycket mer ansvarsfull lösning på det politiska dödläget.

Därför bör borgerligheten stå emot frestelsen att försätta sig i en utpressningssituation gentemot Åkesson & Co. 

 

Läs också: Alliansen är rökt - dags för S och M att ta över

Danmark har inte heller löst sitt "SD-dilemma" väl 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!