Anna Dahlberg
Ett citat säger mer än det mesta annat om valrörelsen 2014. Upphovskvinnan är en aktivist från Feministiskt Initiativ som tillfrågad av SVT:s Agenda sammanfattar sin syn på de utmaningar som Sverige står inför: "Vi är alla födda ur kärlek, vi kommer ur kärlek. Det är klart som tusan att vi kan vara kärlek också utan rädsla, hat och... denna makthunger."
Fi klarar sannolikt inte fyraprocentspärren nästa söndag, men dess föreställningsvärld delas av många andra på den rödgröna sidan och den vinner mark. Miljöpartiet, exempelvis, har en hel affischkampanj på temat att vi behöver en varmare politik, inte ett varmare klimat.
Det som saknas är alltså värme, hjärta och välvilja. Politik är en dragkamp mellan gott och ont, och Sverige har blivit kallt. Om vi bara tillför mer kärlek kommer de kvarvarande samhällsproblemen att lösa sig.
Aldrig tidigare har denna romantiska syn på politiken varit så stark som i dagens Sverige. Och för första gången ser det ut som att den kommer att beredas plats i Rosenbad.
Ska man tro den antirasistiska vänsterrörelsen har Sverige inga integrationsproblem, utan bara ett växande problem med rasism. Det finns inga realpolitiska utmaningar på arbets- och bostadsmarknaden. Allt som behövs är att bekämpa nazismen och fascismen, att låta det goda segra över det onda. Då kan vi riva EU:s omänskliga murar och ge världens alla flyktingar möjligheten att söka asyl här samtidigt som vi kortar arbetstiden och bygger ut välfärden.
Detta är ingen udda åsikt långt ut på vänsterkanten, utan Miljöpartiets officiella politik. Det är budskapet från valets stora vinnare - att döma av opinionsmätningarna - och ett framtida regeringsparti.
Det går inte längre att vifta undan sådana föreställningar som drömmar som ingen behöver ta på allvar. Runt var femte väljare väntas rösta på något av de rödgröna partierna till vänster om Socialdemokraterna nästa söndag. Det är framgången för dessa romantiska idéer som kommer att färga det politiska landskapet framöver och som har gett S pyspunka i opinionen.
Bara vi vill tillräckligt mycket är allt möjligt, låter man påskina. Bara vi hatar arbetslösheten försvinner den. Bara vi är solidariska försvinner klyftorna, den bristande jämställdheten och allt annat som bekymrar oss. Bara borgarna kastas ut från Rosenbad kommer ett överflödets folkhem att återuppstå.
Richard Swartz, kolumnist i Dagens Nyheter, har beskrivit det väl. I Sverige argumenterar vi i moraliserande kategorier om gott och ont: "Väckelse- och nykterhetsrörelsernas folk från 1800-talet skulle utan svårigheter känna igen sig i dagens kultur- och samhällsdebatt" (DN 19/7).
Den inställningen präglar även synen på arbetslinjen. Den som är sjuk är sjuk alldeles oavsett tidsgränser och drivkrafter. Och den som är arbetslös vill inget hellre än att hitta ett jobb, var som helst, när som helst.
Att antyda att människan också är mottaglig för incitament likställs med en iskall människosyn. Enda undantaget från denna regel är företagen inom välfärden, som givetvis drivs av girighet.
Men såväl forskning som erfarenhet visar att ekonomiska drivkrafter i hög grad styr mänskligt beteende även på individnivå. Jobbskatteavdraget har lockat fler ut i arbetskraften. Tidgränserna i sjukförsäkringen har gett kortare sjukfallslängder och en stram a-kassa är ett standardrecept för att öka sysselsättningen.
Så hur bygger man det goda samhället? Genom att utgå från en idealistisk människosyn eller en mer realistisk? Genom att låta drömmarna flyga fritt eller genom att erkänna politikens målkonflikter?
Här går en skiljelinje som är betydligt viktigare än inställningen till krogmoms och arbetsgivaravgifter. Det är föreställningen om den goda vänstern som ser ut att vinna valet åt de rödgröna nästa söndag. Och det är denna känslans primat som kommer att göra det till ett helvete att regera för en S-ledd regering.
Visst behövs det hjärta i politiken. Men kärlek är till ringa del svaret på de samhällsutmaningar vi står inför. Vi behöver också öppna våra hjärnor.