Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Dahlberg: Låter som ett eko av det förflutna

Samtidigt som Putin skramlar med kärnvapnen har vänsternostalgin kopplat greppet om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är illavarslande.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

"Lagt om Rysslandspolitiken." Så står det på ett papper där Margot Wallström har listat sina bedrifter under de första 100 dagarna som utrikesminister, påpassligt dokumenterat av DN:s fotograf (16/1). Vad betyder det? undrar man genast. Är det Carl Bildts tuffa linje gentemot Moskva som har övergivits?

Frågan ställs aldrig i intervjun och följaktligen ges heller inget svar. Men anteckningen förstärker bilden av ett Sverige som inte talar lika tydligt längre i österled.

Inför valet skrev jag en krönika där jag ventilerade min oro över att en kommande socialdemokratisk utrikesminister skulle orientera sig i gårdagens värld, allt enligt principen: ju längre bort från Sverige desto viktigare att vi engagerar oss. I stället för en tydlig västlig tyngdpunkt i utrikespolitiken och fokus på utvecklingen i Ryssland skulle vi få se en återgång till gamla S-teman som FN, alliansfriheten, tredje världen och konfliktlösning.

Tyvärr har dessa farhågor besannats, även om erkännandet av Palestina var djärvt och framsynt. Vi har en oroligare omvärld än på mycket länge med en kraftigt försämrad säkerhetssituation i vår del av Europa. Samtidigt har vi fått en utrikesminister som bara pliktskyldigt intresserar sig för närområdet.

Mitt under ubåtsjakten i höstas publicerade hon en debattartikel om att göra FN:s barnkonvention till lag. Kring det olagliga undervattensintrånget hade hon dock inget att säga.

Det visar var utrikesministern befinner sig mentalt. Sedan en tid tillbaka är utrikesdepartementets främsta fokus att Sverige ska få en plats i FN:s säkerhetsråd. Även nedrustningsfrågorna har förts upp högt på dagordningen.

Men drömmarna om att Sverige ska förnya FN och övertyga världen om behovet av kärnvapennedrustning saknar all verklighetsförankring. Försöken att reformera FN:s säkerhetsråd har pågått sedan år 1979 utan framgång.

Kärnvapenfrågan har visserligen fått ny aktualitet genom Putins hotfulla retorik i frågan. Men då är det till Moskva som kritiken ska riktas, inte till väst. Hur skulle säkerheten i dagens Europa se ut utan USA:s kärnvapenparaply?

Det är uppenbart att regeringen är i full färd med att orientera om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. I regeringsförklaringen i höstas hette det plötsligt att "alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl". Formuleringen är betydligt mer uppseendeväckande än man först kan tro.

Alltsedan säkerhetsdoktrinen förnyades under Göran Persson år 2002 har det hetat att den militära alliansfriheten har tjänat Sverige väl. Och under alliansens tid vid makten har alliansfriheten helt strukits ur regeringsförklaringarna.

I stället har politiken under senare år vilat på konstaterandet att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Tydligast uttrycks detta i solidaritetsförklaringen där Sverige lovar att ställa upp om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba något annat EU-land eller nordiskt land.

Men nu har S-MP-regeringen alltså valt att backa bandet. Förvirringen är stor hos berörda departement kring hur den nya formuleringen ska tolkas. Något klargörande svar har inte kommit.

Däremot är det uppenbart att såväl Wallström som Stefan Löfven åter har börjat tala om alliansfriheten som ett slags värdeladdad överideologi. Under försvarskonferensen i Sälen höll Wallström ett passionerat försvarstal för alliansfriheten. Det fanns ingen ände på fördelarna som detta utanförskap skänker Sverige. Lika säker var Wallström på att det inte finns ett enda sakligt argument för ett Natomedlemskap.

Det är en bisarr verklighetsbeskrivning av en utrikesminister som rimligen känner till att Sverige saknar förmåga att försvara sig på egen hand. I bästa fall kan vi framåt år 2020 försvara delar av landet under en vecka innan vi måste få hjälp av Nato. Hela vår säkerhetspolitik - såväl att ge som att ta emot hjälp i händelse av krig i vårt närområde - är i praktiken beroende av Nato.

Frågan är vad regeringens nya signaler betyder. Spelar det någon roll att fokus skiftar bort från närområdet och att regeringen markerar distans till Nato? Grundfrågan är egentligen denna: Är vi solidariska med balterna och andra grannländer? I så fall är det hög tid att fylla det åtagandet med innehåll.

I dagsläget är solidaritetsförklaringen bara ord på ett papper. Det pågår ingen som helst försvarsplanering för att kunna ge och ta emot hjälp. Och det så kallade värdlandsavtalet med Nato segdras av jurister på försvarsdepartementet.

Så kan det inte fortsätta. Svensk säkerhetspolitik behöver en kraftfull skjuts framåt i stället för den flirt med det förflutna som Wallström och Löfven ägnar sig åt.

Låt oss hoppas att de blocköverskridande samtalen kring säkerhetspolitiken i vår landar i den slutsatsen. Sverige ska inte åter bli ett land som hukar av rädsla för att reta upp makthavarna i Kreml. Ingen skulle vara gladare för svensk undfallenhet än Vladimir Putin.

 

Fotnot: "Försvaret har en grekisk ekonomi." Lyssna på Anna Dahlberg diskutera försvaret med två experter i ledarredaktionens podcast: Politiknörden.