Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Dahlberg: Gör upp om flyktingpolitiken

Sverige står inför en kraftig ökning av antalet nyanlända flyktingar de kommande åren.

Men det verkar inte finnas någon plan för hur dessa människor ska tas om hand.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

MIGRATION

 

I veckan sände Sveriges Radio ett reportage från Borlänge - Sveriges näst största mottagarkommun för flyktingar. Lyssnaren fick följa med in i klassrummet där en engagerad SFI-lärare försökte lära ut svenska till förhoppningsfulla kvinnor.

Värmen i rummet gick inte att ta miste på, men fonden var ändå mörk. Läraren vittnade om elever som inte kan läsa och skriva, som inte kan räkna eller tyda klockan. Många har inte ens någon vana vid att tolka bilder, såsom skyltar.

Gruppen analfabeter eller nyanlända med max tre års skoltid i bagaget från hemlandet har fördubblats inom SFI-undervisningen de senaste fem åren. Och den kommer att öka ännu mer under åren framöver.

Sverige står inför en ny och okänd situation i flyktingmottagandet. Samtidigt som antalet nyanlända är på väg upp i historiskt höga nivåer är utbildningsbakgrunden i många fall en helt annan än tidigare.

Som Jan-Olov Lundberg, integrationsansvarig i Borlänge uttrycker det: "Vi har i Sverige aldrig tagit emot så många med låg utbildning. Alltså vi vet inte hur man gör."

 

Under de närmaste åren väntas antalet flyktingar som får uppehållstillstånd uppgå till över 30 000 om året. Det motsvarar en mellanstor stad som Katrineholm.

Om prognosen infrias innebär det i så fall en fördubbling av mottagandet jämfört med snittet under 2000-talet.

Hur ska det fås att fungera?

Alla led i mottagarkedjan är hårt belastade.

Migrationsverket söker febrilt efter boendeplatser, vilket försvåras av att många som har fått uppehållstillstånd inte kommer vidare ut i kommunerna.

De största mottagarkommunerna i sin tur känner sig pressade till bristningsgränsen och kräver mer resurser.

Nästa steg är att försöka få ut de nyanlända på arbetsmarknaden. Redan i dag tar det i snitt sju år för en flykting att få sitt första jobb.

Sverige har det största sysselsättningsgapet i hela västvärlden mellan inrikes och utrikes födda, enligt OECD. Sådant är utgångsläget; nu kommer grupper som i vissa fall aldrig har suttit i skolbänken.

Det säger sig självt att detta är en jättelik utmaning.

 

Men lyssnar man på den politiska debatten är verkligheten en helt annan. Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) retar sig på kommunpolitiker som enligt honom har fel attityd när de uttalar sig uppgivet om situationen.

Om de bara börjar tänka mer positivt så kommer problemen alltså att lösa sig.

Det är provocerande. Här har vi att göra med ett antal kommuner - Södertälje, Borlänge, Växjö med flera - som har tagit ett mycket stort ansvar för det svenska flyktingmottagandet medan rikare kommuner har duckat. Men i stället för tacksamhet möts de av förmaningar av integrationsministern.

I alliansens idévärld är arbetslinjen svaret på alla problem. Bara flyktingarna placeras närmare arbetsmarknaden så kommer jobben automatiskt.

Men det måste också finnas jobb som de nyanlända kan ta.

Vilka arbeten är det som kvinnorna på SFI i Borlänge ska ta? Där är regeringen svarslös.

Det verkar inte finnas någon strategi för det flyktingmottagande vi har framför oss. Man improviserar lite med ett praktiskt basår för nyanlända och budgetkarameller till utsatta områden som rycker upp sig, men något samlat grepp om utmaningarna finns inte.

Socialdemokraterna står ännu mer tomhänta.

Partiet har trollat bort integrationsfrågorna genom att sluta prata om dem och strunta i att utse en talesperson.

Det allenarådande receptet mot arbetslösheten lyder numera gymnasiekompetens. Men hur ska vuxna analfabeter lyckas läsa in gymnasiet? Hur ser Magdalena Anderssons plan ut för dessa människor?

 

Sanningen är att vi har hamnat i en situation där ingen tar ansvar för flyktingmottagandet.

Juristerna som fattar asylbesluten ska inte och får inte ta hänsyn till några samhälleliga konsekvenser. Regeringen hänvisar till juristerna och kommunerna hänvisar till varandra.

Så kan vi inte ha det. Vi behöver ett politiskt ansvarstagande för flyktingpolitiken.

Regeringen borde bjuda in Socialdemokraterna för att tillsammans lägga upp en plan för hur situationen ska hanteras.

Förmodligen behöver man ompröva såväl storleken på flyktingmottagandet som hur integrationen ska fås att fungera bättre.

Nya typer av anställningsformer kan vara en väg att gå i kombination med ett historiskt lyft av skolor i utsatta områden.

Sverige har råd med en föräldra generation av lågutbildade som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Men deras barn måste lyckas.

 

Detta är svåra frågor, som rör vårt moraliska ansvar för människor i nöd runtom i världen och hur stort utanförskap man tror att ett samhälle klarar av. Sveriges ambition att vara ett ledande mottagarland för flyktingar är hedervärd, men den förpliktigar också.

Att sticka huvudet i sanden är ingen hållbar strategi.