Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Dahlberg: Fler borde våga följa i KD:s spår

Övriga alliansen och Socialdemokraterna bör följa Kristdemokraternas exempel. Att sticka huvudet i sanden är ingen hållbar strategi.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Tänk vilken skillnad några månader kan göra i politiken. Inför valet lät alliansen förstå att integrationen fungerade som ett självspelande piano. "Alliansen har fått 180 000 fler utrikesfödda i jobb", skröt integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och tecknade bilden av en framgångssaga.

Nu är tonläget ett annat. De borgerliga partierna är plötsligt djupt bekymrade över den misslyckade integrationen. I veckan gjorde Annie Lööf (C) utanförskapet till huvudnumret i sitt jultal och därefter bröt KD isen genom att ta sig an den känsliga volymfrågan, låt vara mellan raderna.

Det finns mycket att säga om detta skifte. De snabba kasten ger ett yrvaket intryck. Fokus har dessutom alltför ensidigt hamnat på nyanländas drivkrafter att söka arbete. I stället för att våga ta en debatt om höga lägstalöner låtsas man som om huvudproblemet är att flyktingar inte är tillräckligt nitiska i sitt jobbsökande. Men det räcker att läsa Arbetsförmedlingens senaste prognos för att inse att nyanlända med kort utbildning har små chanser att få ett jobb på dagens arbetsmarknad.

Kristdemokraternas utspel är därtill slarvigt researchat i avgörande delar. Göran Hägglund säger sig exempelvis vilja korta handläggningstiderna för asylsökande från säkra länder, såsom Bosnien och Serbien, efter tysk modell. Samtidigt försäkrar han att den individuella prövningen ska finnas kvar.

Men själva poängen med principen om säkra länder, som Tyskland och Norge tillämpar, är att asylsökande avvisas inom 48 timmar och alltså inte ges en individuell prövning. Till råga på allt slår Hägglund in en öppen dörr. Han säger sig vilja halvera prövningsprocessen till några månader. Mediantiden för dessa ärenden ligger i dag på 28 dagar.

Det finns andra delar i KD-förslagen som lider av samma brister. Undantagen blir snabbt så många att det är tveksamt om förslagen skulle ha någon effekt att tala om. I praktiken ger man arbetsgivare rätten att bestämma vilka som ska ha rätt att stanna i Sverige eller inte. Det är principiellt stötande, och man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att det skulle leda till en omfattande svarthandel med anställningskontrakt.

Vill man hitta fel finns det alltså mycket att anmärka på. Men det är inte det exakta innehållet som är det viktiga, utan ansatsen. KD gör en banbrytande insats som nu bryter upp det konsensus som har gällt för de etablerade partierna.

Jag har under en längre tid efterlyst en tredje väg i migrationspolitiken. Det är orimligt att låta Sverigedemokraterna hålla ett helt politikområde som gisslan och lämna mittfältet fritt. Nu ser vi för första gången konturerna av en sådan mittenväg.

Fredrik Reinfeldts "öppna era hjärtan"-tal var inte svaret på de frågor som många väljare ställer sig. Vad gör vi när 69 600 flyktingar med uppehållstillstånd behöver någonstans att bo nästa år, men antalet kommunplatser uppgår till 8046? Hur löser vi att hyresrätterna i praktiken är slut, trångboddheten blir alltmer akut i fattiga förorter, tiotals personer är skrivna på samma adresser och flertalet nyanlända inte har råd att betala för nyproducerade bostäder?

Vad är svaret på att tiotusentals nyanlända spås sitta fast på flyktingförläggningar nästa år fast de har fått sin asylansökan beviljad? Hur löser vi bristsituationer som den i Filipstad, där det numera är fyra års väntetid för att gå till tandläkaren? Hur ska OECD:s största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda minskas när Arbetsförmedlingen redan går på knäna? Ja, var är planen för att bryta utanförskapet när segregationen tvärtom ökar?

I det läget svarar Reinfeldt i en intervju i den danska tidningen Politiken att han minsann har flugit över Sverige och sett att det finns massor av tomma ytor (6/12). Det visar hur verklighetsfrånvänd den förda politiken har varit.

Det är en farlig väg som kan utlösa en backlash mot alla de värden som de etablerade partierna säger sig värna. Det mångkulturella Sverige är ett fantastiskt land på många sätt, men den som vill vårda öppenheten i längden måste också visa upp en trovärdig plan. Det saknas idag.

Jag listade nyligen ett antal förslag till hur en mer balanserad migrationspolitik skulle kunna se ut, som samtidigt slår vakt om asylrätten (9/11). Ett av förslagen var just att införa tidsbegränsade uppehållstillstånd för krigsflyktingar i stället permanenta som idag, vilket skiljer ut Sverige från resten av Europa.

Andra förslag handlade om att ompröva migrationsuppgörelserna med Miljöpartiet, se över reglerna för anhöriginvandringen och att stoppa svinnet av svenska pass.

Problemet är, vilket KD fick erfara i veckan, att många inte vill ha en debatt i sak. I stället ägnar man sig åt avsiktliga misstolkningar och att sätta SD-stämplar på sina meningsmotståndare.

På vänsterkanten finns ett nästan kusligt ointresse för verklighetens integrationsproblem och, omvänt, en ren besatthet av ett visst parti. Det presenteras knappt ett argument som inte har SD som sitt bärande element.

Detta bör alliansen och Socialdemokraterna ta med ro. Denna fråga är alldeles för viktig för att avgöras av positioneringshänsyn till SD. Bara för att man har målat in sig i ett hörn betyder inte det att man måste stanna där. Det visade KD i veckan.