Anna Dahlberg
En kväll i oktober sprang två maskerade rånare in i Georges närbutik i Göteborgsförorten Hammarkullen. Trots att han hade en pistolmynning riktad mot sig kastade sig George över en av rånarna och lyckades hålla fast honom. Inte ens när den andre rånaren slog honom blodig i huvudet med pistolen släppte han taget.
Det är inte ofta polisen får chansen att gripa en rånare på bar gärning. Så vad hände? Jo, den 17-årige rånaren blev visserligen anhållen, men domstolen kom strax fram till att det inte fanns skäl till häktning på grund av låg ålder. Socialtjänsten å andra sidan hade ingen plats att erbjuda för tvångsomhändertagande. Följden blev att rånaren släpptes rakt ut på gatan igen.
George hade vid det laget fått ta emot ett flertal hot och rånaren sprang återigen runt på torget utanför hans butik. Det krävs ingen större fantasi för att leva sig in i den skräck som han måste känna varje dag på jobbet.
Så fungerar rättvisan i dag. I vissa stadsdelar har gängen i praktiken tagit över makten. De bedriver öppen drogförsäljning. De hotar vittnen och gör ID-kontroller. De går in i butiker och plockar på sig utan att betala; om handlarna protesterar åker de på stryk.
Det är gängen som bestämmer och alla andra får huka bäst det går.
Svaret från samhället är häpnadsväckande undfallande. Eftersom det oftast rör sig om unga förövare i 16-23-årsåldern är det svårt att få någon frihetsberövad och dömd till fängelse. Därtill är rättskedjan full av rabatter. Är du mellan 18 och 21 år försvinner halva straffet automatiskt. Har du begått många brott finns en kraftig rabatt även för det - så kallad åtalsunderslåtelse. Till det kommer straffrabatten inom kriminalvården.
Följden blir att många släpps direkt efter gripandet och kan begå nya brott i väntan på dom. När en tonåring sedan kallas till exempelvis samhällstjänst efter ett halvår vet han inte längre vilket av alla brott det är han ska sona. Straffriheten och laglösheten går hand i hand.
Ulf Merlander är lokalpolisområdeschef i Storgöteborg Nordost och är ansvarig för fem av de mest utsatta områdena i Sverige. Han beskriver en frustrerande situation för polisen:
– Alla kriminella här kör bil, men ingen av dem har körkort. Det är grov olovlig körning enligt lagboken, men vi måste ta dem 10-15 gånger för att det ska bli 2-3 månaders fängelse. Eller låt säga att vi har 32 öppna ärenden mot en kriminell. Då döms han bara för det grövsta brottet - resten konsumeras som det heter. Vi lägger massor av tid på utredningar som det inte blir något med.
För en del poliser blir känslan av hopplöshet så stark att de väljer att sluta. Som om det inte räckte med att bli kallad "grisjävel", få polisbilen kraschad och höra yrkeskriminella hota dina barn vid namn.
Allmänhetens förtroende för polisen raseras också. De boende i dessa områden lever i fruktan för gängen och lägger skulden på polisen.
– Invånarna säger till oss - ni släpper ju dem direkt. Varför ska jag vittna? På måndag står de ju utanför min dörr och hotar mig. Det blir en tystnadskultur, där vi måste flytta vittnen till andra bostadsområden. I stället för att bygga tillit till polisen skapas en grogrund för ett parallellt rättssystem, säger Merlander.
Utvecklingen är extremt allvarlig. Antalet dödsskjutningar i kriminella miljöer har ökat dramatiskt de senaste åren. I Stockholm är rekordmånga mord under utredning och Malmöpolisen vädjar om nationell hjälp eftersom mordutredarna i hela södra Sverige har tagit slut.
Polisen har hamnat i en ond cirkel av akut resursbrist, växande gängkriminalitet och minskad uppklarning. Man är ständigt steget efter. Rättsstaten tappar mark medan de yrkeskriminellas makt växer.
Det behövs en nationell mobilisering för att vända den utvecklingen. Men det kräver nytänkande. Polisen måste i ett första steg återta gatan genom att vara mer synlig. Sedan bör man börja punktmarkera de livsstilskriminella och sy in dem för småbrotten.
– De här personerna är kriminella 24 timmar om dygnet. De snor jackor, kör rattfulla, snortar kokain, misshandlar och så vidare. Det är mycket lättare att komma åt dem för vardagsbrotten än för de grova brotten som är både svårutredda och väldigt resurskrävande, påpekar Merlander.
Det liknar den så kallade nolltoleransen som polisen i New York införde på 90-talet. Genom att slå ner på småbrott blir även de grova brotten färre. Men det förutsätter att den svenska rättskedjan börjar fungera på ett annat sätt.
Till att börja med måste det bli lättare att frihetsberöva personer. I dag krävs att brottet har minst sex månaders fängelse i straffskalan för att en person ska kunna anhållas och häktas. Det är skälet till att så många kriminella släpps på fri fot direkt.
Vi behöver också få ett system med jourdomstolar där många enkla ärenden kan avgöras inom loppet av något eller några dygn. Det skulle ge en omedelbar samhällelig reaktion på brott i stället för dagens skadliga väntelägen.
Därtill måste alla straffrabatter ses över och hela rättsapparaten zooma in på de livsstilskriminella med hjälp av de listor som togs fram för några år sedan.
Det måste bli jobbigt att vara yrkeskriminell i Sverige. De ska veta att om de bär på ett skarpladdat vapen på allmän plats åker de in i cellen direkt, som i Danmark. Kör de bil utan körkort eller säljer hasch kan de stå inför en jourdomstol ett eller två dygn senare. Och har de illegala vapen i lägenheten är det skäl för vräkning.
Då skulle livet som gängmedlem te sig mindre lockande. Förtroendet för rättsväsendet skulle öka och vanligt folk skulle våga vända sig till polisen även i utsatta områden.
– Det går inte att bryta de här gossarnas beteende genom samtal hos socialtjänsten var 14:e dag. Tyvärr måste de sitta inne. Om du frågar så har 80-90 procent av de som slutar med sitt kriminella liv kommit på det när de sitter inne och har tid att reflektera, säger Merlander.
Många undrar i dessa dagar hur politikerna ska kunna möta det växande missnöjet. Att återta gatan från kriminella och upprätta lag och ordning vore en bra början.
Läs också: Unga garvar åt polisen när straffen uteblir
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.