Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Dags att ta ansvar, Löfven och Kristersson

Svensk politik står inför ett epokskifte. Efter valnatten gäller inte den gamla spelplanen längre. Då framstår en S-M-regering som det bästa alternativet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Minns ni förra valnatten? Strax efter klockan 23 ställde sig en sammanbiten Fredrik Reinfeldt på scenen på Moderaternas valvaka i centrala Stockholm och meddelade sin avgång. Alliansen hade kastat in handduken.

Något liknande lär vi knappast få se denna gång. Om Stefan Löfven skulle överraska alla med att avgå på söndagskvällen vore det snarast i syfte att öka chanserna att bilda en Löfven II-regering. 

Mer troligt är att alla kommer att utropa sig till valets vinnare. Den här gången är nämligen tolkningen av valresultatet lika viktig som siffrorna i sig. Vem har egentligen vunnit valet? Vem är den legitima regeringsbildaren? Och vem bör släppa fram och ställa upp för vem? Det kommer att uppstå en intensiv kamp om att vinna makten över tanken - att sätta bilden av valresultatet i offentligheten.

Olika principer kommer att ställas mot varandra: Största parti bör bilda regering! Största block! Största regeringsalternativ! Inför valet 2014 var det alliansen som förfäktade "största blocket"-principen. Nu är det i stället S som har nylanserat principen, om än med förbehåll.

Tre hinder som nästa regeringsbildare behöver ta sig över

Att bilda regering i det nya läget är dock lättare sagt än gjort. Den som gör anspråk på makten i Rosenbad behöver klara tre test: 

1) Statsministeromröstningen. Det är det lättaste hindret att hoppa över. Eftersom Sverige tillämpar negativ parlamentarism räcker det att inte ha en majoritet - 175 röster - emot sig. Likväl lär alla försök att bilda en regering vänsterut stupa redan här, eftersom alliansen tillsammans med SD kommer att blockera den. 

2) Budgeten. Detta hinder är svårare, eftersom nästa regering måste ta höjd för att SD kan välja att rösta på en skuggbudget och därmed fälla budgetpropositionen. Nyckeltalen att titta på under valnatten är därför: S+SD och M+SD. En regeringsbildare som inte har en plan för hur budgeten ska baxas igenom riksdagen bör inte ges förtroendet. Att regera Sverige är ingen lekstuga.

3) Sakpolitiken. Nästa regering behöver ha beredskap att hantera en häftig inbromsning i ekonomin och andra tänkbara kriser. Det räcker med att blicka tillbaka på den gånga mandatperioden för att se att dagordningen ofta bestäms av yttre chocker, inte av sådant som partierna gick till val på. Därtill kommer de problem som redan är kända inför nästa mandatperiod: en alltmer akut personalbrist i offentlig sektor kombinerat med snabbt växande behov inom välfärden, fortsatt hög migration och sociala problem kopplade till det tidigare integrationsmisslyckandet, en orolig omvärld med mera.

Många ägnar sig åt önsketänkande i regeringsfrågan

Det är ytterligt få regeringsalternativ som passerar dessa tre tester - om något. Många ägnar sig åt önsketänkande i regeringsfrågan. Man låtsas som att de gamla spelreglerna fortfarande gäller, där antingen det röda eller blå laget kan regera ensamma som på det gamla goda tiden. Men så ser verkligheten inte ut längre. 

Sverige måste välja väg, precis som övriga Europa har tvingats till före oss. Antingen får man hitta nya samarbeten över blockgränsen eller öppna för inflytande för det högerpopulistiska/nationalistiska partiet. Den tyska eller danska vägen om man så vill. Det finns ingen särskild blågul matematik som räddar Sverige undan det vägvalet nu när Decemberöverenskommelsen har tjänat ut.

Löfven vill få till stånd en mittenregering bestående av S+MP+C+L. En sådan regering skulle möjligen klara de första två hindren. Men den skulle riva grovt på det tredje. Det är svårt att tänka sig två mer omaka partier än S och dagens C.

De borgerliga drömmer om att bilda en ny alliansregering oavsett valresultat. Tanken är att Stefan Löfven ska sträcka ut en hjälpande hand över blockgränsen. "Glöm det", har Löfven låtit meddela. Idén om att alliansen och S tillsammans ska bilda det nya kraftfältet i svensk politik binder dessutom upp nästan hela riksdagen utan att bidra till nödvändig politisk handlingskraft.

Alternativet för alliansen är att försöka blidka SD (eller fria till MP om mandaten räcker). Men förr eller senare kommer förstås SD att kräva inflytande över en sådan regering, vilket åtminstone C och L har sagt absolut nej till. 

En renodlad M-regering är en möjlighet

Det skulle kunna öppna för en ren M-regering. Om alliansen blir största block skulle M kunna förhandla om budgeten tillsammans med allianspartierna och göra upp om migration, LSS med mera med S. En sådan regering skulle kunna överleva utan direkta förhandlingar med SD av det enkla skälet att Åkesson & Co är tillräckligt nöjda med den. 

Det kan framstå som en tilltalande lösning på regeringsfrågan. Men en sådan Kristersson-ministär bygger på två antaganden: att de rödgröna blir det mindre blocket och att S förblir ett pragmatiskt parti. Erfarenheten talar dock för att S i opposition är ett annat parti än S i Rosenbad. Om S gör en vänstergir efter valet i sann Corbyn- eller Sanders-anda finns kanske ingen hand att fatta längre på andra sidan blockgränsen.

Det talar för en S-M-regering. Den skulle med största sannolikhet klara alla tre testen ovan. Det finns förstås mängder med invändningar: "Så gör vi inte i Sverige." "En S-M-regering är bara möjlig i ett akut krisläge." "SD och V kommer att växa som ogräs."

Men faktum är att alternativen är sämre. Vilket annat blocköverskridande samarbete skulle ha bättre utsikter att lyckas? Annars återstår att på ett eller annat sätt öppna dörren för SD. Allt annat är önsketänkande.

 

Läs också: Nej tack till Löfvens dröm om S+MP+C+L 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!