Anna Dahlberg
När historien skrivs om den svenska coronastrategin kommer massdöden på våra äldreboenden att bli det mörkaste kapitlet. En sammanställning från Socialstyrelsen visar att hälften av alla döda över 70 år med coronasmitta avled på särskilda boenden medan 26 procent hade hemtjänst.
Ett misslyckande, konstaterar ångerköpta politiker. Socialminister Lena Hallengren (S) har pekat på den stora mängden timvikarier som en avgörande faktor i smittspridningen och i veckan gick statsminister Stefan Löfven ut och lovade bättre villkor inom äldrevården.
Men faktum är att äldreomsorgen har prioriterats ner i decennier i Sverige. Bristerna är inget plötsligt olycksfall i arbetet, utan resultatet av medvetna politiska val.
Låt oss börja med resurserna. Om man lägger ihop vad staten satsar i form av riktade statsbidrag till olika verksamheter ser det ut så här: Grovt räknat får äldreomsorgen 1,5 miljarder kronor under 2020. Skolan och förskolan får 13 miljarder kronor och hälso- och sjukvården 12 miljarder kronor.
Det är en rätt talande bild, även om de öronmärkta statsbidragen är problematiska av flera skäl. Skolan får alltså nästan tio gånger mer och det finns ett 60-tal olika statsbidrag att söka. Inom äldreomsorgen rör det sig om små skvättar av pengar, som 200 miljoner till digitalisering och e-hälsa.
Men gjorde inte de rödgröna en miljardsatsning på ökad bemanning inom äldreomsorgen? Jo, det stämmer. Under åren 2015-18 delades sammanlagt sju miljarder kronor ut för detta ändamål. Sedan drogs pengarna in i all tysthet. Uteblivna satsningar på äldre orsakar sällan några högljudda protester.
I vilket fall står det klart att de äldre har hamnat i välfärdens strykklass. Att det är ett medvetet politiskt val märks inte bara i resursfördelningen utan också i hur lagarna är skrivna.
Tittar man på de totala resurserna som går till olika välfärdsverksamheter är bilden densamma. Skolan har fått stora tillskott under 2000-talet. Kostnaden per elev har ökat med 20 procent i genomsnitt. Stödet till gruppen funktionshindrade har också ökat. Den totala summan uppgår numera till 95 miljarder kronor per år, varav staten står för drygt 25 miljarder.
Resurserna till äldreomsorgen har inte alls hängt med i utvecklingen. Det finns många olika sätt att räkna, vilket lätt blir förvirrande för utomstående. Socialstyrelsen kommer exempelvis fram till att samhällets insatser har minskat på senare år medan Sveriges kommuner och regioner (SKR) har räknat ut att kostnaderna ligger kvar på samma nivå som år 2000 (i fasta priser).
I vilket fall står det klart att de äldre har hamnat i välfärdens strykklass. Att det är ett medvetet politiskt val märks inte bara i resursfördelningen utan också i hur lagarna är skrivna.
Kommunerna är exempelvis skyldiga att erbjuda barnomsorg. När det gäller rätten till äldreomsorg har kommunerna större frihet att själva bestämma. De som omfattas av LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – har rätt till ”goda levnadsvillkor” och kan driva sin sak i domstol, eftersom LSS är en rättighetslagstiftning.
Äldre personer i behov av samhällets hjälp har dock bara rätt till en ”skälig levnadsnivå” enligt socialtjänstlagen, och kommunerna har stor frihet att själva uttolka vad det betyder.
Följden blir att de gamla hamnar sist i kön när andra grupper, som har starkare lagstöd, måste prioriteras ute i kommunerna. Ofta ryms dessutom dessa kostnadsposter i samma budget i socialnämnderna. Om kostnaderna för placering av barn som far illa eller LSS går upp får äldreomsorgen helt enkelt tjäna som buffert.
Med jämna mellanrum reses krav på att även de äldre måste få ett starkare lagstöd och rätt till ”goda levnadsvillkor”. Men det är ingen realistisk lösning när man blickar framåt mot den demografiska chock som välfärden står inför. Det skulle bara göra kommunpolitikernas uppgift än mer omöjlig.
Antalet 80-plussare väntas öka med 50 procent mellan åren 2018 och 2028. Redan före coronakrisen såg läget kärvt ut på många håll i kommun-Sverige. Nu är skatteintäkterna på väg mot ”en kollaps” och kostnaderna för exempelvis socialbidrag väntas öka med 30 procent fram till år 2021.
Även om regeringen i år skjuter till 22,5 miljarder extra till kommunerna ser framtiden tuff ut för välfärden. I spåren av krisen kommer polariseringen och spänningarna att öka - mellan utsatta kommuner med många äldre och nyanlända och mer resursstarka kommuner som tvingas betala in alltmer i utjämningssystemet.
Grupp kommer att ställas mot grupp, kommun mot kommun.
Det är i det ljuset man ska se Löfvens utspel om bättre villkor inom äldrevården. Statsministern får ursäkta, men ingenting – vare sig i erfarenheterna bakåt eller prognoserna framåt - talar för att det löftet kommer att infrias.
Allt tyder tvärtom på att villkoren inom äldreomsorgen kommer att försämras: det demografiska trycket, personalbristen, den kommunala ekonomin i spåren av coronakrisen och de politiska prioriteringarna där äldre kommer sist.
Vill man ändra på den saken måste man vara ärlig med hur vi hamnade i dagens situation. Bristerna inom äldreomsorgen uppstod inte av en slump.
Utan tydliga prioriteringar är Löfvens nya äldreutspel till intet förpliktigande. Äldrevården drar det kortaste strået - igen.
Om Löfvens utspel ska ha någon som helst trovärdighet måste han börja tala om vad som ska prioriteras ned eller bort. Här kommer en lista på förslag: Han kan berätta att Socialdemokraterna tänker överge de populistiska förslagen om kraftigt höjda pensioner, eftersom äldreomsorgen måste gå före.
Han kan berätta att de öronmärkta statsbidragen – som främst går till skolan och vården – kommer att minskas radikalt till förmån för generella statsbidrag som möjliggör satsningar på äldreomsorgen. I samma anda kan han lova att skicka den senaste LSS-utredningen på remiss och klargöra att det behövs en rimligare balans mellan samhällets insatser för äldre och för funktionshindrade.
När Löfven ändå är i farten får han gärna avlasta kommunerna från de kostsamma LVU-placeringarna av minderåriga kriminella liksom ta fram en plan för att minska antalet nyanlända. En ny studie visar att en majoritet av de utrikes födda aldrig blir självförsörjande, vilket tynger den kommunala ekonomin på många håll.
Utan tydliga prioriteringar är Löfvens nya äldreutspel till intet förpliktigande. Äldrevården drar det kortaste strået – igen.