Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Bra att M och KD backar från privatiseringshysterin

Det var inte länge sedan alliansen ville göra LOV obligatorisk för landets kommuner. Nu hotade M och KD med misstroendevotum om lagen skulle tillämpas.Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är svårt att hålla sig för skratt när Moderaterna och Kristdemokraterna plötsligt rasar mot privatiseringar enligt en lag som de själva har infört. Men i grunden är det bra om borgerligheten skaffar sig en mer nykter syn på marknaden.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

De senaste veckorna har många svenskar fått lära sig en ny förkortning - LOV, lagen om valfrihetssystem. 

Det var kritiken mot att den lagen skulle användas i omgörningen av Arbetsförmedlingen som fick M och KD att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S). Reformen har beskrivits som ”extrem” av KD:s ekonomiskpolitiska talesperson Jakob Forssmed och presschefen Per Gudmundson har påmint om att LOV ”var lagen som gav oss kristallterapeuter och lotsar på Arbetsförmedlingen”.

Både M och KD har varnat för att en privatisering som baserar sig på LOV skulle bli kostsam för skattebetalarna och dra till sig oseriösa eller rentav kriminella aktörer. I måndags valde regeringen att böja sig för kritiken. 

Läsare av denna ledarsida känner igen argumenten mot Centerns privatiseringsexperiment. Risken för en repris av skandalerna kring etableringslotsarna - som värvade kunder med hjälp av lånedatorer, mobiltelefoner och kontanter - hade varit överhängande. 

Alliansen ville göra LOV obligatorisk i alla landets kommuner

Men det är något kuriöst med denna plötsliga privatiseringskritik från höger. För det var ju alliansregeringen som införde lagen om valfrihetssystem år 2009. 

De borgerliga gjorde det rentav obligatoriskt med etableringsfrihet inom primärvården; denna ”tvångs-LOV” försvarades så sent som 2015 av allianspartierna i socialutskottet när de rödgröna ville avskaffa den.

Alliansregeringen hade även långtgående planer på att göra LOV obligatorisk för kommunerna. Inte minst Kristdemokraterna gick i bräschen för den mest äppelkindade privatiseringsvurmen. ”LOV:en är fantastisk”, förklarade dåvarande äldreminister Maria Larsson (KD). 

På lokal nivå har entusiasmen ännu inte svalnat. Fler vårdval är på väg i blå regioner runtom i landet; nyligen gav exempelvis det moderatledda Region Stockholm klartecken till vårdval nummer 40 - reumatologi.

Liknade valfrihetssystem styr dessutom sedan länge den svenska skolmarknaden liksom assistansersättningen. Där hörs heller ingen kritik från borgerligt håll.

Samma problem med fusk och mutor finns på andra håll

Enda sättet att förstå denna paradox är att M och KD torgför två diametralt olika linjer samtidigt. Man tycks mena att privatiseringar med hjälp av kundvalsmodeller fungerar utmärkt inom alla verksamheter - utom just arbetsförmedling. Det är ingen övertygande argumentation i så fall.

Även om fiaskot med etableringslotsarna var ett extremfall syns liknande avigsidor på andra välfärdsmarknader. Inom assistansbranschen finns samma problem med fusk, kriminalitet, oseriösa aktörer och mutor. Tidigare i höstas skrev jag exempelvis om hur brukare importeras till Sverige från tredje land.

I veckan drogs tillståndet slutligen in för den ökända Vetenskapsskolan i Göteborg, vars tidigare ägare betraktas som ett hot mot rikets säkerhet av Säpo. Risken för att eleverna ska utsättas för radikalisering och rekrytering är betydande, står det i Skolinspektionens beslut. 

Och när Södertälje införde LOV inom hemtjänsten 2012 exploderade kriminaliteten i staden. ”Södertälje höll på att gå under”, sammanfattade en luttrad kammaråklagare läget i samband med en av rättegångarna som följde. Så illa har det dock inte gått någon annanstans.

Kundvalsmodellen är ofta kostnadsdrivande

Det finns i grunden två sätt att skapa valfrihet med privata aktörer inom välfärden - via kundvalsmodellen (exempelvis LOV eller friskolesystemet) eller via upphandling (LOU). I den förra modellen råder etableringsfrihet för godkända utförare, vilket oftast leder till en stor mängd företag. Kunden väljer sedan mellan leverantörerna med hjälp av en skolpeng eller annan schablonersättning.

Fördelarna med kundvalsmodellen är att den maximerar konsumentens valfrihet. Det är kundens preferenser som står i centrum, inte politikens prioriteringar. Eftersom utförarna får betalt efter antal kunder/besök/timmar är företagen ständigt på jakt efter att vinna nya marknadsandelar.

Allt detta har också en baksida. Det är svårt att kontrollera en så stor mängd aktörer, vilket öppnar för fusk, oseriösa utövare och ”russinplockande”. Tanken är att kunderna ytterst ska stå för kvalitetskontrollen genom att rösta med fötterna. Men det bygger på att dessa har förmågan att göra ett informerat val mellan ett stort antal företag. Det gäller inte nödvändigtvis för elever, skröpliga äldre och utsatta funktionshindrade. 

Kundvalen tenderar också att vara kostnadsdrivande - som vårdvalen och assistansen har visat - samt skapa ojämlika utfall. Det är svårt att styra, dimensionera och prioritera när man har överlåtit åt marknaden att sköta verksamheten.

Med upphandlingar är för- och nackdelarna ungefär de motsatta. De folkvalda behåller mer av makten och förmågan att styra hur skattepengarna ska användas. Insynen blir bättre eftersom antalet utförare är begränsat och betalningen sker via kontrakt till lägsta pris.

Baksidan är att små aktörer kan få svårare att etablera sig och att det inte blir lika centralt att jaga fler nöjda kunder. 

Förhoppningsvis ser vi början på en ideologisk omvändelse

Poängen är att politikerna borde bli bättre på att göra den sortens nyktra analyser av när och hur privatiseringar bör användas. På vilka områden är risken för missbruk störst? Om man ändå håller fast vid kundvalsmodellen - hur kan man bättre gallra bort de oseriösa aktörerna genom höga trösklar in på marknaden och låga trösklar ut?

Borgerligheten har under de senaste decennierna varit alldeles för förälskade i sina kundvalsmodeller. Välfärdsstaten har betraktats som en affär där kunder och företagare ska tillfredsställas.

Men då bortser man från skattebetalarnas/medborgarnas intressen av att de gemensamma resurserna används på ett rimligt sätt. Det är på deras sida som våra folkvalda borde stå. I bästa fall är M/KD:s hårda kritik mot LOV i reformeringen av Arbetsförmedlingen början på en sådan ideologisk omvändelse.