Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Borde prata om Nato i stället för om Gotland

Det finns bara ett trovärdigt svar på försvarets kris - Nato. Allt annat är dimridåer.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I boken "Fredens illusioner" (år 2011) beskriver professor Vilhelm Agrell nedrustningen av det svenska försvaret från kalla krigets slut. Sedan år 2005 finns det inte längre någon nationell försvarsförmåga kvar, slår Agrell fast. "Det nationella försvaret lades inte ner, det var bara en dag nedlagt".

Denna verklighet har ytterligt svårt att sjunka in i debatten. Många tycks exempelvis tro att det häcklade "enveckasförsvaret" är en beskrivning av dagens situation. I själva verket är det en målbild som ska uppfyllas när försvarsreformen IO 14 är fullt genomförd om sisådär ett decennium.


Blickar man ut över det som återstår av det svenska försvaret möts man av en dyster syn: personalförsörjningen är i kris och övningsverksamheten sjunker.

Armén består av små utspridda öar i en sista salut för regionalpolitiken. Inte ens flygvapnet, som ska vara det svenska försvarets spjutspets, är det mycket bevänt med. Utländska köpare av Gripen prioriteras konsekvent med följden att det saknas både reservdelar och markpersonal.

Det enda som finns i överflöd i det svenska försvaret är officerare. När det gäller att försvara skrivbord förblir vi en militärmakt att räkna med.

Politikerna tävlar nu om att kräva ett omslag i försvarspolitiken i spåren av Ukrainakrisen. Mer pengar utlovas och försvaret av hemmafronten ska återigen prioriteras. Den så kallade Afghanistandoktrinen ska illa kvickt bytas ut mot Gotlandsdoktrinen.


Det som var höjden av visdom i går är trams i dag. Den enda som försöker hålla emot kursändringen är pikant nog ÖB själv, Sverker Göranson.

Det kan bero på att han inser några fundamentala sanningar. Någon miljard extra hit eller dit gör inget nationellt försvar. Om vi på allvar ska bygga upp en trovärdig egen försvarsförmåga handlar det om tiotals miljarder i höjda försvarsanslag.

Det finns ingen som helst politisk beredskap för detta. Den vägen är för alltid stängd.

Uppgiften handlar därför om att bygga säkerhet tillsammans med andra, det vill säga i praktiken med Nato. De fromma förhoppningarna om att Norden eller EU skulle erbjuda alternativa vägar framåt är vid det här laget grusade.


Det är detta försvarsdebatten borde handla om. Hur ser Sveriges möjligheter ut att ge och ta emot militärt stöd vid en kris i vårt närområde?

Om det ryska hotet tidigare har underskattats finns det en risk att det nu överdrivs. Det finns ingen som kan teckna ett trovärdigt scenario där Sverige ensamt skulle möta rysk aggression. Däremot går det inte att utesluta en krigssituation i Baltikum, även om också det framstår som osannolikt. Putin verkar trots allt föredra huliganer som främsta vapenslag vid fronten.

Det finns i dag ingen försvarsplanering för ett sådant scenario. Medan vårt grannland Finland har ingått ett så kallat "host nation support"-avtal med Nato sitter vår egen regering på händerna.

I klartext betyder det att Finland förbereder sig på att kunna ta emot hjälp från Nato vid en kris. Det kan handla om allt från samövningar till gemensam planering.

Det borde vara ett självklart nästa steg också för Sverige. Vi har gått hand i hand med Finland mot ett allt djupare samarbete med Nato. Frågan är politiskt känslig, men även Socialdemokraterna borde inse nödvändigheten av en sådan utveckling.

Att detta inte står i centrum för debatten efter Ukrainakrisen visar hur hopplöst provinsiell försvarsdiskussionen är. Till och med långt in i borgerligheten vill man hålla liv i illusionen om ett blågult försvar.


Sanningen är att det inte finns något alternativ till Nato. Även om vi formellt väljer att fortsätta stå utanför är det Nato som åsyftas när vi talar om att få och ge hjälp inom ramen för den så kallade solidaritetsförklaringen. Av EU:s 28 medlemsländer är 22 medlemmar av Nato; det är västalliansen som svarar för säkerheten i Europa.

I konsekvensens namn borde vi gå med i Nato. Ett medlemskap skulle ta Sverige ur dagens säkerhetspolitiska limbo. Det är förvisso ingen gratisbiljett ut ur försvarets kris, men det skulle ge säkerhetsgarantier och en tydlig inriktning för försvaret.

Försvarsmakten skulle få en verksamhetsidé i stället för dagens virrvarr av konkurrerande särintressen. Det skulle till exempel inte längre finnas några argument för att låta flygindustrins överlevnad vara försvarets primära uppgift.

När ingen ansvarig politiker längre kan förklara den svenska alliansfriheten på ett begripligt sätt är det dags att tänka om.