Anna Dahlberg

Blågul egoism räddar inte Sverige

Sveriges och Finlands statsministrar har skickat ett brev till EU:s toppmöte om solidaritetsklausulen.
Foto: Ivica Kljucar / Colourbox
En nackdel med Nato, enligt statsministern, är att länder inte bara får säkerhetsgarantier utan måste ge också.
Foto: TOMS KALNINS / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Vad är bäst för Sveriges säkerhet? Den frågan ställer sig Magdalena Andersson inför varje beslut.
Foto: Patrik C Österberg / IBL

Andra länder ska hjälpa Sverige, men vi ska inte behöva uppoffra oss för andra. Ungefär så kan S-regeringens säkerhetsdoktrin sammanfattas.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Magdalena Andersson (S) har varit statsminister i lite drygt 100 dagar. Det är för kort tid för att säga något bestämt om hennes ledarskap. Men en återkommande fras ger ändå en viss inblick i hennes tänkande: 

”Som statsminister är min första och sista fråga inför varje beslut: Vad är bäst för Sveriges säkerhet?”

Det är alltså ”Sverige först” som gäller nu. Så rakt på sak brukar inte statsministrar i den humanitära stormakten Sverige uttrycka sig. 

På ett plan känns språkbruket befriande. Länge fick ju svenska väljare lära sig att det inte finns någon bortre gräns för vår solidaritet med omvärlden, i synnerhet inte när det gäller att ta emot asylsökande från jordens alla hörn. 

I utrikesdeklarationerna har det knappt gått att utläsa vad som är Sveriges intressen bakom de långa katalogerna över allt elände i världen.

Problemet med Anderssons blågula säkerhetspolitik är att den är så ogenerat egoistisk. Statsministern och försvarsministern radar stolt upp alla samarbetsavtal som Sverige har slutit med vänligt sinnade stater: Titta här, Sverige står inte ensamt, utan har nära samarbeten med Finland, USA, Storbritannien, Nato, Polen med flera. Storbritanniens försvarsminister har rentav lovat att hjälpa Sverige militärt om vi skulle bli angripna!

De svenska och finska statsministrarna har dessutom skickat ett brev till alla EU-länder för att påminna om deras skyldigheter att ställa upp i kris och krig i enlighet med solidaritetsklausulen 42.7. 

Andra länder förväntas alltså ställa upp för Sverige i skarpt läge – fattas bara! Men vad är Sverige villigt att göra för att hjälpa andra länder – exempelvis de baltiska – i motsvarande läge? Sådana frågor skruvar sig statsministern obekvämt inför.

Sverige kommer ”inte att förhålla sig passivt” om Finland blir angripet, undslapp sig Magdalena Andersson i alla fall i veckan. Man får verkligen hoppas att det löftet är mer förpliktigande än det låter. 

På frågan vad hon ser för nackdelar med Nato tog Andersson upp två saker: att Sverige inte bara skulle få försvarsgarantier utan också tvingas ge dem – samt att flera Natoländer har kärnvapen.

Det är svårt att tro att S-regeringen på allvar beklagar att USA skyddar den fria världen med sitt kärnvapenparaply i ett läge då Putin öppet hotar med att använda dessa vapen. Snarare handlar det väl om att vi gärna vill ha skyddet, men slippa att skylta med det. Allt enligt tumregeln: Låt andra göra jobbet!

Det snäva egenintresset skiner igenom även i synen på EU:s solidaritetsklausul. När den förhandlades fram mellan EU-länderna gjorde Sverige allt för att vattna ur den, påpekar EU-experten Ylva Nilsson, som också är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Det lyckades på flera punkter. Det blev exempelvis fritt att välja hur man vill stödja ett EU-land i kris. Kraven på alliansfria länder att ställa upp minimerades dessutom. 

Men det var ju länge sedan, kanske någon invänder. Förvisso, men det svenska ointresset för solidaritetsklausulen verkar ha hållit i sig. Finland har under de senaste åren drivit kravet att EU borde konkretisera förpliktelserna. Enligt Ylva Nilsson har Finland velat att EU ska skriva instruktioner om vad 42.7 innebär i praktiken. 

– Sverige har inte varit ett dugg intresserat av detta. Det är väl den vanliga rädslan för att vi skulle åka på något själva. Därför blir det så ironiskt när Magdalena Andersson nu vill påminna andra EU-länder om att de är skyldiga att ställa upp om Sverige och Finland skulle bli angripna. Det är nog många inom EU som höjer på ögonbrynen, säger Ylva Nilsson.

Ylva Nilsson, EU-expert och fristående kolumnist på Expressens ledarsida.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Sanningen är att Sverige har varit emot det mesta i EU-väg på försvarsområdet. När Frankrike för ett antal år sedan började prata om att ge EU militära muskler satte Peter Hultqvist bestämt klackarna i backen. 

Enligt den svenska försvarsministern var sådana planer dyra, onödiga och riskerade att försvaga den viktiga transatlantiska länken till USA. Hultqvist dök inte ens upp på viktiga EU-möten i Bryssel, konstaterar Ylva Nilsson. 

Men nu, när läget har blivit skarpt, har vi alltså inga betänkligheter inför att skicka ett brev till övriga EU-länder för att inskärpa deras ansvar för att stödja oss.

Oavsett vad man tycker i sakfrågan finns det ett mönster här, som inte är smickrande för Sverige. När EU ville sätta ihop en gemensam gränsstyrka, Frontex, sade Sverige först nej. Sedan kom den stora flyktingvågen hösten 2015, och Sverige blev plötsligt för.

Samma sak med skogsbränderna. Först var Sverige emot att EU skulle ha en gemensam räddningstjänst för att hjälpa medlemsländerna i samband med svåra skogsbränder, översvämningar med mera. Sedan började det brinna i våra egna skogar, och Sverige fick ett rekordstort stöd av EU:s brandflyg. Då svängde Morgan Johansson (S) och gjorde tummen upp.

När andra hjälper Sverige är det bra. Till dess är det nej som gäller.

Sveriges nejsägande inom EU är så inövat att Magdalena Andersson till och med har röstat nej till att jaga oligarker och andra skattesmitare. Allt med hänvisning till att vi i Sverige bestämmer själva över vårt skattesystem.

– I Sverige är vi gärna idealister på håll. Men vi inser inte att vi har gemensamma intressen med våra grannländer och att ju farligare världen är desto mer behöver vi andra. Det är något med vår konstiga uppfattning om oss själva, att vi liksom står lite över, säger Ylva Nilsson.

Det ligger mycket i det. Regeringen är gärna solidarisk med fattiga länder långt bort, men har svårare att acceptera tanken på att göra uppoffringar för länder i vårt närområde. 

Det är inte bara genant att Sverige vill ha rollen som fripassagerare inom säkerhetspolitiken. I slutändan riskerar agerandet att slå tillbaka mot oss själva.

Och det är inte bäst för Sveriges säkerhet, statsministern.