Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Björklund är populist i assistansfrågan

Det är ansvarslöst att blunda för de stora missförhållandena kring assistansersättningen. Att Jan Björklund (L) går i bräschen för denna populism är beklämmande.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Under årets Almedalsvecka besökte jag ett seminarium om fusk inom assistansersättningen som Försäkringskassan anordnade. Stämningen blev snabbt tryckt. Ett stort antal brukare och assistenter från organisationen JAG fyllde salen och genomförde en tyst protest med plakat och randiga fångkläder.

Det visar på svårigheterna i att diskutera assistansersättningen. Många har genom åren vittnat för mig om hur de drar sig för att för att tala offentligt om missförhållandena. Till att börja med rör det sig om en mycket utsatt grupp. Till det ska läggas den mediala och politiska logiken, de starka brukarorganisationerna och musklerna hos en bransch som omsätter mångmiljardbelopp - allt tillsammans gör förändringar närmast omöjliga.

Den som surfar runt på assistansbolagens hemsidor möts av en reklam som för tankarna till något helt annat än välfärdens kärna. Brukarna bemöts genomgående som "kunder" och lockas med gratis juridiska tjänster och personliga team.

Humana skryter exempelvis med att de erbjuder "landets största juristkår" för ansökan och överklagan om assistanstimmar.

 

Mer ljusskygga sätt att locka till sig kunder förekommer också. Det kan handla om att ge gåvor i form av datorer och semesterresor eller lockbeten till brukarens anhöriga.

Studerar man assistansersättningen lite närmare upptäcker man besynnerliga saker på område efter område. Kostnaderna har skenat sedan starten år 1994 och uppgår numera till drygt 30 miljarder kronor. Det motsvarar ganska exakt utgifterna för polisen och Kriminalvården tillsammans.

Framför allt är det antalet beviljade assistanstimmar som ökar snabbt. I snitt fick varje brukare hjälp under 129 timmar per vecka i fjol, vilket motsvarar 18 timmar per dygn. När Försäkringskassan har analyserat vad de galopperande kostnaderna beror på finner man att ungefär hälften kan härledas till lagändringar och en växande befolkning.

Men en annan förklaring är den snabba ökningen av andelen vinstdrivande aktörer. Dessa har starka drivkrafter att pressa på för fler beviljade assistanstimmar, och Försäkringskassan konstaterar att de lyckas i sitt uppsåt. Att byta från en kommunal till en privat anordnare leder regelmässigt till en timökning.

Hur stora behoven är har Försäkringskassan svårt att skaffa sig en egen bild av. Det kan finnas tio personer i lägenheten när handläggaren ska kartlägga situationen hos en assistansberättigad - anhöriga, assistenter och representanter för bolaget. Det finns heller inget säkert sätt för Försäkringskassan att ta reda på om assistansen verkligen är utförd.

 

Hela systemet bygger på tillit. Tillit till att bolagen är seriösa, tillit till att anhöriga alltid vill den hjälpbehövandes bästa och tillit till att ingen försöker överdriva eller simulera behov. I de flesta fall finns det givetvis skäl för den tilliten. Men det går inte att bygga ett välfärdssystem på de troskyldiga premisserna.

Ingen annan förmån betalar ut så stora belopp till enskilda individer - i snitt 1,7 miljoner kronor per år. När detta kombineras med minimal insyn har man skapat "en perfekt storm" för dem som vill missbruka systemet, som Försäkringskassan uttrycker saken.

Assistansersättningen har blivit en magnet för oseriösa aktörer, däribland den organiserade brottsligheten. Enligt Åklagarmyndigheten kan man urskilja två huvudtyper av assistansbedrägerier: "simulantfallet", där brukaren överdriver eller simulerar hjälpbehov och "utnyttjandefallet" där pengarna går ner i kriminellas fickor i stället för till assistans av brukaren.

I en rapport från det nationella underrättelsecentret (NUC) beskrivs hur migranter hämtas till Sverige för att på papperet arbeta som personliga assistenter. Det förekommer även att personer med verkliga eller simulerade vårdbehov tas till Sverige för att möjliggöra för anhöriga att arbeta som assistenter.

 

Här finns en aspekt som alltför ofta glöms bort i debatten - nämligen den högst påtagliga risken för vanvård och inlåsningseffekter. Det finns exempel på barn som inte har fått gå i skolan eller ta del av rehabilitering, eftersom hela familjens inkomster är beroende av den anhöriges funktionsnedsättning.

Strunt samma, kanske någon invänder. De här missförhållandena är marginella företeelser som inte får skymma sikten. Men så kan man faktiskt inte förhålla sig till saken politiskt när kostnaderna skenar och tunga rapporter varnar för överutnyttjande och oegentligheter.

S-MP-regeringen borde därför backas upp när den nu försöker ta tag i situationen. I stället får den löpa gatlopp mellan Vänsterpartiet och Liberalerna som tävlar i välfärdspopulism.

Visst finns det oroväckande signaler om att alla inte får sina behov av assistans tillgodosedda. Exempelvis har en tidigare dom försvårat för personer med synnedsättning att få ledsagning. Det är bra att regeringen gör en omedelbar översyn av de delarna. Men det förtar inte allvaret i de missförhållanden som reformen dras med.

 

Ett första prioritet borde vara att försvåra möjligheterna till missbruk. Inför elektronisk tidredovisning, gör oanmälda hembesök från IVO och Försäkringskassan, kräv mer utförliga medicinska underlag, se till att gode män är utomstående personer, omöjliggör att brukare sköter assistansen via egna bolag och låt kommunen svara för anställningen (så kallad PAN-anställning) om anhöriga ska vara assistenter.

Därefter kan man ta de större greppen kring reformen - som huruvida kommunerna borde ta över hela huvudmannaskapet och säkra valfriheten via upphandlingar i stället.

Assistansbranschen skulle säkert gå upp i falsett och varna för frihets- och integritetskränkningar. Men staten har faktiskt ett ansvar för att se till att pengarna oavkortat går till att hjälpa funktionshindrade och att ingen riskerar att fara illa.

De principerna borde även Jan Björklund ställa sig bakom, kan man tycka.

 

Läs också: Varningslamporna blinkar kring assistansersättningen

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!