Anna Dahlberg
På söndagskvällen drabbar partiledarna åter samman i SVT:s Agenda. Alla kommer att försöka övertyga tittarna om att de sitter inne med lösningarna på landets problem. Men hur är det egentligen med den saken?
Ta krisen inom sjukvården som oroar allt fler svenskar. Centerpartiet har gått till offensiv i frågan och kräver att alla ska få den vård de behöver, när de behöver den - oavsett var i landet de bor. Det är ett svindlande löfte med en lika svindlande prislapp.
Så hur mycket vill Centern satsa på att göra vården tillgänglig i hela landet? Rätt svar: en miljard kronor. Bara för att sätta den siffran i lite perspektiv så uppgår notan för att hyra in stafettpersonal till 16 miljarder kronor om året.
Socialdemokraterna vill dock inte vara sämre. I sitt första maj-tal utlovade Stefan Löfven en "patientmiljard" som ska göra under på landets vårdcentraler. Läkare ska rekryteras, öppettiderna bli bättre och väntetiderna minskas.
Varifrån ska alla poliser komma?
Den sortens utspel är typiska för dagens politiska debatt. Ett stort och kroniskt problem - att vårdcentralerna har akut läkarbrist och för lite pengar - ska lösas med lite öronmärkt valgodis.
En annan lågoddsare inför Agenda-debatten är att det kommer att utlovas mängder av nya poliser. Buden har haglat på sistone och är nu uppe i 10 000 nya poliser till mitten av 2020-talet.
Men ingen har kunnat förklara varifrån alla dessa poliser ska komma. Platser står redan i dag tomma på polisutbildningarna samtidigt som rekordmånga poliser väljer att lämna in sin bricka.
Kanske kommer den akuta bostadsbristen upp i debatten. Då kan tittarna räkna med att Stefan Löfven kommer skryta med att regeringen nu gör den största bostadspolitiska satsningen på över 20 år. Det brukar han nämligen säga. Men det gör inte satsningen mer imponerande.
När Sverige på allvar ägnade sig åt att subventionera fram bostäder låg prislappen på drygt 80 miljarder kronor om året. Det säger något om de rödgrönas "historiska" satsning på 3,2 miljarder för att bygga billiga hyresrätter. Det är inte ens början på ett svar på bostadskrisen för nyanlända och andra resurssvaga grupper.
Segregationen kommer att öka, inte brytas
Jobben är ett givet ämne. Löfven kommer att sola sig i glansen från högkonjunkturen och låtsas som att det är S-politikens förtjänst. I själva verket har det mesta som regeringen föreslagit i jobbväg floppat: traineejobben, extratjänsterna inom offentlig sektor och beredskapsjobben för att nämna några satsningar.
Allianspartierna har kommit längre när det gäller att utforma en politik för fler enkla jobb. Men såväl YA-jobben som den så kallade ungdomsrabatten för unga påminner om att det är lättare att utlova X antal nya jobb än att faktiskt leverera dem.
På område efter område ser man hur glappet mellan problemets storlek och den politiska insatsen vidgas. Segregationen ska brytas, lovar regeringen gång på gång. Ursäkta? Segregationen kommer tvärtom att öka under kommande år i takt med att många tiotusentals nyanlända och deras anhöriga bosätter sig utanförskapsområdena.
Att ens stoppa denna ökning framstår som en orealistisk målsättning. Att helt bryta segregationen är bortom det möjligas horisont.
Om regeringen verkligen menade allvar med att mota denna kraft skulle insatserna behöva vara dramatiska: slopa EBO-lagen, kvotera ut samtliga nyanlända i kommunerna, stänga ner skolor och bussa elever, lotta skolplaceringar, pumpa in resurser utsatta förorter, stoppa asylinvandringen och så vidare.
Någon sådan plan finns inte, eftersom den skulle möta massvit motstånd både bland väljare och bland kommunpolitiker.
Ingen vill stöta sig med viktiga väljargrupper
Det är givetvis inget fel på att politiker har visioner. Det är politikens livsluft. Men det blir ett demokratiskt bekymmer när politiker lovar att lösa samhällsproblem som tvärtom växer inför väljarnas ögon.
En förklaring är att dessa problem har blivit alltmer komplexa till sin natur. Politik handlar inte längre om att tänka ut nästa välfärdsreform. Numera måste politiker hantera svåra frågor som personalkrisen inom offentlig sektor, utanförskapet och växande klyftor. Det är som en långsam pyspunka där ingen hittar hålet.
Samtidigt som uppgiften har blivit svårare har viljan att riskera något i politiken minskat. Inget får kosta något för viktiga väljargrupper. Inga målkonflikter får friläggas och inget väljas bort.
Resultaten blir en friktionsfri politik fylld av vackra målsättningar. I stället för att erkänna att det inte finns pengar till allt tar rikspolitikerna springnotor i form av stimulanspengar, bonusar, lyft och garantier. Det ger en illusion av stora satsningar när det i själva verket rör sig om tillfälliga pengar på marginalen.
Löfven känner sig besviken
Allt oftare räcker det med att sätta upp ett mål för att framstå som handlingskraftig. Eller att med emfas förklara att något är oacceptabelt. Stefan Löfven talar gärna om samhällsproblem som om de vore en personlig besvikelse: "Så här ska det inte vara i Sverige" eller "Det här gör mig förbannad".
Den sortens Bamseplåster kan kännas bra för stunden. Men när väljarna upptäcker att de saknar verklig effekt riskerar misstron att öka. Därför vore det bra om den tvångsmässiga optimismen i politiken späddes ut med lite nödvändig realism.
Under tiden kan tittarna i tv-soffan passa på att ställa sig några kritiska frågor: Har detta fungerat tidigare? Hur mycket pengar rör det sig om - egentligen? Vad väljer partiledarna bort i de målkonflikter som finns? Och ytterst: finns det någon rimlig koppling mellan mål och medel i det som utlovas?
Läs också: Ingen vill ta ansvar för Sveriges kriser
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.