Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Båda sidor har rätt om SD och demokratin

Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Vem är egentligen demokratins dödgrävare - den som öppnar för inflytande från SD eller den som till varje pris vill hålla SD borta från inflytande?

Sverigedemokraterna är en del av en högernationalistisk våg som pressar demokratin i hela västvärlden. Samtidigt representerar partiet åsikter hos en växande andel av väljarskaran. Det är demokratins paradox.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

"En högtidsstund för demokratin." Så beskrev Peter Kadhammar, kolumnist i Aftonbladet, veckans statsministeromröstning i riksdagen då moderatledaren Ulf Kristersson röstades ner.

Trots att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) hade makten inom räckhåll offrade de sig för en större sak - kampen mot högernationalismen, skrev Kadhammar beundrande.

På ledarplats i såväl Dagens Nyheter som Sydsvenska Dagbladet liknas dagens kamp mot SD vid 1918 års avgörande slag om den allmänna och lika rösträtten: Då som nu står liberaler och socialdemokrater sida vid sida i försvaret av demokratin mot dess dödgrävare inom högern.

Det vi bevittnade i veckan var alltså en historisk seger för demokratin. Eller?

Vem är egentligen demokratins dödgrävare?

På motsatt sida talas det också om demokratin i ödesmättade ordalag. Men då handlar det om hur folkviljan systematiskt förtrycks av etablissemanget. Först gaddade "sjuklövern" ihop sig mot SD i invandringspolitiken för att stå emot opinionen.

Sedan isolerades SD med hjälp av Decemberöverenskommelsen. Nu letar partierna desperat efter nya sätt att försäkra sig om att SD:s över en miljon röster inte ska räknas, eller i varje fall inte generera något som helst inflytande över den förda politiken. 

Så vem är egentligen demokratins dödgrävare? Det går att rikta mängder av invändningar mot båda dessa hårdragna resonemang, men båda sidor har legitima poänger.

SD:s framgångar sätter nämligen fingret på demokratins paradox. Demokrati är ett uttryck för folkviljan (representation), men också en uppsättning principer om formerna för detta folkstyre (rättsstat, fri press, minoriteters rättigheter med mera). Det är detta som utgör den liberala demokratin.

Tar man bort de liberala inslagen blir resultatet Orbáns "illiberala demokrati" i Ungern. Undertrycker man det representativa inslaget riskerar demokratin att drabbas av legitimitetsproblem.

Numera avvecklas demokratin via valsedeln

Båda dessa faror måste tas på allvar. Demokratin befinner sig på reträtt runtom i världen. I den uppmärksammade boken "How Democracies Die" undersöker de amerikanska statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt hur demokratin undermineras i vår tid.

Under det kalla kriget kollapsade demokratier som följd av kupper i tre fjärdedelar av fallen. Numera avvecklas demokratin via valsedeln. Väljare röstar fram auktoritära ledare som sedan urholkar demokratins normer och institutioner, steg för steg. 

Misshagliga domare tvingas gå i pension i förtid. Styrelser för public service-bolagen inom radio och tv byts ut. Landets historia skrivs om och så vidare. Det är en gradvis process som kan ta ett decennium att fullborda. Och när den väl är klar är det nästan omöjligt för oppositionen att rucka på spelplanen. 

Det är framför allt nya och svaga demokratier som riskerar att falla offer för denna trend. Men Levitsky och Ziblatt ser stora risker även med Trumps presidentskap, som de menar undergräver demokratiska normer. 

En femtedel av SD:s väljare skulle inte rösta alls annars

Vilket osökt för oss tillbaka till Sverigedemokraterna. Partiet säger sig eftersträva "förändring på riktigt." Exakt vad detta mantra betyder är oklart, men klart är att partiet gång på gång har visat prov på bristande demokratiska reflexer. På frågan vem Jimmie Åkesson väljer av Angela Merkel och Viktor Orbán svarade han i våras den senare. 

Samtidigt går det inte att blunda för SD:s exempellösa valframgångar. Partiet var länge ensamt om att kritisera en migrationspolitik som saknade folkligt stöd och som stack ut i västvärlden. 

En rapport från i somras visar att en femtedel av SD:s väljare inte skulle rösta alls om inte partiet fanns. Ser man demokrati enbart som en fråga om politisk representation har Sverigedemokraterna rentav vitaliserat folkstyret.

Människor som tidigare inte kände sig sedda och lyssnade på har rest sig upp från sofflocket på valdagen. Åsikter som tidigare inte kom till uttryck har artikulerats och hörs i riksdagen.

SD väcker större engagemang än vänstern

Vänsterskribenten Eric Rosén skrev i en intressant betraktelse efter valet att SD väcker politiskt engagemang på ett sätt som vänstern inte längre lyckas med. "Det vänstern, socialdemokratin, facket och alla andra måste se, om de vill växa igen, är att Sverigedemokraterna är en folkrörelse."

Det märks även på nätet. Visst kan man förklara bort en del av SD:s genomslag med Twitter-botar och strategisk påverkan, men det underliggande engagemanget går inte att ta miste på. S och M kom undan med blotta förskräckelsen på valdagen.

Båda sidor har därför i någon mening rätt om SD. Högernationalismen är ett hot mot den liberala demokratin. Men den utgör samtidigt en rörelse som har ett växande folkligt stöd över tid.

Det är komplicerat och det måste få vara det. Båda perspektiven behöver vägas in i förhållningssättet till SD.

Ingen enkel väg ut ur SD-dilemmat

Inom delar av högern slätar man alltför lätt över riskerna med ett SD-samarbete som om frågan gällde skattesatser. Men inom vänsterliberala kretsar tar man lika lätt på riskerna med att ignorera en växande opinion. Politiken kan inte befinna sig i ett permanent belägringstillstånd.

Faran med nolltolerans-strategin är att den kommer att vara kontraproduktiv. Om svaret på SD:s valframgång blir att Annie Lööf (C) med 8,6 procent av rösterna utses till statsminister - i ett desperat försök att hålla SD borta från inflytande - blir det knappast en långlivad seger för liberalismen. SD växer redan i opinionsmätningarna. 

Vad blir i så fall svaret efter nästa val? 

Det finns ingen enkel väg ut ur SD-dilemmat. Men en bra början vore att försöka lösa de problem som driver missnöjet och att visa en lyhördhet gentemot SD:s väljare. Partiet bör även behandlas i demokratisk anda, utan att för den skull ge SD en utpressarroll. 

En S+M-regering har bäst förutsättningar att axla den dubbla uppgiften.

 

Läs också: Varför inte behandla SD-väljarna som folk? 

 

 Låt inte Annie Lööf ta över showen, S och M 

 

Skogsbränderna var betydligt värre förr