Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Båda sidor duckar i debatten om SD

Justitieminister Morgan Johansson (S) varnade i veckan för att Moderaterna planerar att ”gripa makten” med hjälp av SD.
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Moderatledaren Ulf Kristerssons motivering till partiets kursändring gentemot SD övertygar inte.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

SD:s argaste kritiker behöver ta ett djupt andetag och reflektera över sin egen demokratisyn. Att ”bekämpa” den politiska viljeyttringen hos en betydande del av väljarkåren har också ett demokratiskt pris. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Efter stormningen av Kapitolium har debatten om Sverigedemokraterna blossat upp på nytt. Alla som genom åren har varnat för SD-hotet i ödesmättade ordalag känner sig nu stärkta i sin övertygelse: Titta vart samröret med anti-demokratiska krafter leder – rakt mot mobbens våld, rörbomber och slagord om att döda folkvalda. Den svenska borgerligheten måste besinna sig.

Justitieminister Morgan Johansson (S) varnade i veckan för Moderaternas planer på att ”gripa makten” i Sverige med hjälp av SD. En kör av kritiska röster har larmat om faran med att behandla SD som ett parti bland andra i politiken och i tv-rutan.

Om det verkligen vore så att 1930-talet stod för dörren hade det naturligtvis inte funnits något alternativ till full mobilisering för att rädda demokratin. Men få tror på allvar att dagens SD är en högerextrem motsvarighet till låt säga Gyllene Gryning i Grekland. Högernationalismen och högerpopulismen består numera av ett brett spektrum av rörelser, där nordiska partier – som i flera fall har suttit i regeringsställning – ligger närmare till hands om man söker vägledning inför den svenska situationen.

Det betyder inte att SD är ofarligt. Men det betyder att vi också måste ställa oss frågan vad det demokratiska priset blir av att fortsätta att frysa ut partiet.

Den liberala demokratin bärs upp av två principer: folkviljan och rättsstaten. Det politiska systemet ska kanalisera den folkliga viljan inom rättsstatens ramar (lagstyre, minoritetsskydd, äganderätt, fri press med mera). 

Tar man bort de rättsstatliga inslagen blir resultatet Orbáns ”illiberala demokrati” i Ungern, om det alls kan kallas en demokrati längre. Undertrycker man det representativa inslaget riskerar demokratin i stället att drabbas av legitimitetsproblem.

Så länge ”folkviljan” ansågs vara en progressiv kraft för ökad jämlikhet var den ett verktyg för vänstern men ett hot för högern.

Genom historien har högern och vänstern haft olika syn på vilket ben som är det viktigaste i demokratin. Så sent som på 70-talet luftade Socialdemokraterna öppen kritik mot domstolarnas makt, som man menade lade krokben för folkviljan. ”Lagar ska inte användas med underdånig respekt”, förkunnade exempelvis statsrådet Carl Lidbom i ett tal till Pappers 1974. 

Omvänt har borgerligheten velat bygga barrikader mot risken för ett godtyckligt pöbelvälde och exempelvis förordat inrättandet av en författningsdomstol. 

Men på senare tid kan man ana en intressant förskjutning i debatten. Röster till höger har intagit en mer välvillig inställning till populismen som politisk kraft (även om dagens M-ledning kryllar av nitiska jurister). Samtidigt lyfter rödgröna röster fram sådant som vikten av domstolarnas oberoende, internationella konventioner och grundlagsskydd för public service.

Det är ingen djärv gissning att detta skifte återspeglar ett motsvarande skifte i opinionen. Så länge ”folkviljan” ansågs vara en progressiv kraft för ökad jämlikhet var den ett verktyg för vänstern men ett hot för högern. När en majoritet i stället antas kräva sådant som minskad invandring har rollerna förbytts. Den ofiltrerade ”folkviljan” ses alltmer som en hotfull kraft av vänstern.

En välmående demokrati förmår balansera principerna om folkvilja och rättsstat. Problemet i SD-diskussionen som har följt på händelserna i USA är att demokratibegreppet har använts ensidigt. Allt handlar om hur SD ska bekämpas och isoleras – för att rädda demokratin.

Och det är sant att den högernationalistiska vågen har satt den liberala demokratin under press på många håll. Men samtidigt representerar SD och dess systerpartier åsikter hos en betydande del av väljarkåren. En del av dessa väljare har tidigare legat på soffan eftersom de inte uppfattat att någon politiker talar för dem.

Det är denna dubbelhet – demokratins paradox om man så vill – som gör frågan om hur SD ska hanteras så komplex och som river och sliter i många liberaler, inklusive undertecknad.

När SD kom in i riksdagen diskuterades på fullt allvar om de borde portas från utskotten. Deras valmöten överröstades inte sällan av vuvuzelor. Fram tills coronapandemin ansågs det vara en självklarhet att Jimmie Åkesson som enda partiledare skulle utestängas från de partiledarsamtal som statsministern bjuder in till. 

Så fort en SD-företrädare dyker upp i SVT kommer kritiken som ett brev på posten. De anses vara med för ofta, få för snälla frågor och så vidare trots att det snarare förhåller sig på det omvända sättet. 

Är det verkligen att kämpa för demokratin att förneka SD rätten till likabehandling i olika plattformar? 

Den andra frågan rör genomslaget för folkviljan. Under decennier har det funnits en majoritet för att Sverige ska ta emot färre flyktingar. Utfallet i verkligheten har dock blivit det motsatta – en rekordsnabb befolkningsökning i spåren av en historiskt hög invandring.

Denna demografiska förändring är det huvudsakliga skälet till SD:s snabba tillväxt och till att Alliansen föll samman som regeringsalternativ. Är det verkligen att kämpa för demokratin att ignorera folkviljan på denna punkt och i stället låta småpartier som MP och C ha ett avgörande inflytande på migrationspolitiken år efter år?

Den tredje frågan rör oppositionens roll. I en demokrati är det viktigt att det finns en konkurrens om makten och ett realistiskt regeringsalternativ. Om ett stort parti som SD ska diskvalificeras från alla framtida samarbeten upphör den funktionen i praktiken. Då får vi i stället ett permanent undantagstillstånd i svensk politik. Moderaterna skulle inte längre ha någon reell möjlighet att nå makten. 

Det hade varit ärligare om Ulf Kristersson sade som det var: Moderaterna måste förhålla sig till den politiska spelplanen så som den ser ut och fokuserar nu på att rita upp sina röda linjer.

Eftersom även Vänsterpartiet har stämplats som ett ytterkantsparti av Januarikoalitionen innebär det att runt 30 procent av väljarkåren ska räknas bort från de framtida regeringsunderlagen. Är det verkligen att kämpa för demokratin att permanenta ett sådant undantagstillstånd? Hur stora kan SD bli utan att det ska omprövas?

Det är inte bara till vänster som många duckar för de svåra frågorna om SD. Till höger märks samma tendens. Länge låtsades M och KD som att stödet från SD skulle vara gratis. Numera heter det i stället att den sakpolitiska samsynen är så stor att samarbetet kommer att löpa problemfritt liksom att SD har förändrats på ett avgörande sätt. 

Ingetdera är särskilt övertygande. Det hade varit ärligare om Ulf Kristersson sade som det var: Moderaterna måste förhålla sig till den politiska spelplanen så som den ser ut och fokuserar nu på att rita upp sina röda linjer.

Det finns ingen enkel väg ut ur SD-dilemmat. Men att dra igång samma alarmistiska debatt om demokratins dödgrävare som för 5-10 år sedan gör oss inte klokare.