Anna Dahlberg
I samband med upploppet i Rinkeby i veckan grep polisen en efterlyst 17-årig pojke. Hans historia säger mycket om problembilden i våra utanförskapsområden. Redan som tioåring gjordes den första polisanmälan mot honom. Under åren mellan tio och femton års ålder var han misstänkt för elva fall av våldsbrott; bland annat knivhögg han en polis i låret vid ett tillfälle. Detta var alltså innan han ens var straffmyndig.
Som 15-åring dömdes han sedan till ungdomsvård för två fall av grov misshandel, grov stöld, rån, anstiftan till rån och anstiftan till grov stöld, enligt SVT:s sammanställning. När polisen stötte på honom i Rinkeby i måndags var han på rymmen från ett ungdomshem.
Om man ska ta itu med den växande gängkriminaliteten måste man orka se den verkligheten. Många inleder sin kriminella bana redan i 12-13-årsåldern i dessa områden. När de har nått de övre tonåren har en del av dem redan hunnit bli grovt kriminella.
Det krockar med vår syn på barn och brott, där fängelsestraff till varje pris ska undvikas för den som är under 18 år. I stället är det socialtjänsten som bär huvudansvaret för att ta hand om tonåringar på glid. Men frågan är om inte denna omsorgstanke i själva verket har gjort dem mer skyddslösa än någonsin.
Från Malmö kommer rapporter om att tungt kriminella har inriktat sig på att rekrytera tonåringar som springpojkar. Vissa är endast i 14-årsåldern och därmed inte straffmyndiga, vilket gör dem idealiska för uppdrag såsom att transportera vapen och narkotika.
LÄS MER: Polishatet gror bland grupper i Rinkeby
Bilden bekräftas av åklagare och poliser som jag talar med. En polis i sydvästra Stockholm beskriver gängkriminaliteten som en pyramid där unga killar används för att göra "skitgrejerna".
- De säger till de yngre "Frakta den här narkotikan. Frakta det här vapnet. Håll det här hemma hos dig". En gång stötte jag på en kille i 14-15-årsåldern som hade ansvar för att vakta två AK 47-or.
– Det är de unga som gör arbetet när det gäller narkotikaförsäljningen. När jag kliver ur polisbilen och går fram till de kriminella på torget piper de unga iväg direkt, för det är de som har grejer på sig. De äldre däremot stannar kvar och pratar för de har inget på sig, berättar polisen som önskar vara anonym.
Vår vilja att skydda barn har alltså gjort dem till attraktiva byten för gängen. Det är en smärtsam insikt.
Straffriheten leder också till att de krafttag som inrikesminister Ygeman (S) utlovar inte kommer ge avsedd effekt. Ygeman har försäkrat att den som grips med ett vapen på sig kommer att sitta bakom lås och bom i minst två år i framtiden.
Men om det är tonåringar som bär vapnen gäller helt andra regler. Under 15 år blir det inget straff alls. Mellan 15-17 år ges en straffrabatt på 55-85 procent. Dessutom är det andra påföljder som gäller; vid grova brott kan unga dömas till så kallad sluten ungdomsvård, som det finns totalt 57 platser för i landet. I åldersgruppen 18-20 år ligger rabatten på mellan 20-55 procent.
Dessutom ska åklagare vara extra försiktiga med att frihetsberöva personer under 21 år. Därför är många unga gängkriminella ute på gatan igen inom timmar trots att de har begått allvarliga brott. Och Riksåklagaren filar nu på riktlinjer som ska leda till ännu färre frihetsberövanden framöver.
En rutinerad åklagare berättar för mig om en närmast hopplös situation. Polisen griper en ung kriminell på bar gärning för exempelvis ett personrån. Åklagaren anhåller på natten och kontaktar dagen efter kommunen för att få till stånd ett så kallat tvångsomhändertagande inom socialtjänsten (LVU). Kommunen säger numera alltid "Nej, det finns inga platser". Bollen är då tillbaka hos åklagaren som måste släppa tonåringen på fri fot.
- Genast fortsätter de att begå brott, såsom misshandel, rån och stölder. Både polisen och allmänheten blir förstås extremt frustrerade. Det krävs ett helt annat tänk för den här gruppen, berättar åklagaren.
Det har alltså uppstått ett slags svart hål inom rättsväsendet. Vi vill inte häkta och sätta tonåringar i fängelse, men det finns heller inte resurser för att "behandlingsvägen" plocka bort dem bort från gatan. Konsekvensen blir att unga kriminella kan fortsätta att sätta skräck i sina områden.
Det går inte att runda denna fråga om man vill komma åt gängkriminaliteten i utanförskapsområdena. Tvärtom behöver vi tala om målkonflikten exakt som den ser ut: Vad ska vi göra åt grovt kriminella tonåringar?
Det är ingen lätt fråga. Barn och unga har inte samma mognad och förmåga att förutse konsekvenserna av sitt handlade som vuxna. Därför är det en självklarhet att de ska särbehandlas och i möjligaste mån hållas utanför vanliga fängelser.
Men vi måste också ha ett brottsofferperspektiv. Varför ska andra barn och invånare i dessa stadsdelar tvingas leva med hotet att bli slagna eller rånade av unga gängkriminella? Varför ska butiksägare behöva tolerera ständiga snatterier?
Undfallenheten hjälper knappast heller de unga kriminella själva. De behöver ibland lyftas bort från sin destruktiva närmiljö.
Regeringen måste därför ta ett helhetsgrepp kring problemet med unga kriminella. Ygeman hänvisar ofta till husarrest med fotboja som en lösning för denna grupp. Och visst kan det vara ett alternativ i vissa fall.
Men när det gäller allvarlig och upprepad brottslighet behöver man också lättare kunna frihetsberöva och flytta på unga kriminella.
Inför jourdomstolar med en bred palett av åtgärder för ungdomar - alltifrån att skrubba bort klotter till omedelbara tvångsomhändertaganden. Ta bort straffrabatten för dem som har fyllt 18 år och minska den för övriga grupper. Se över om 15 år verkligen är rätt straffmyndighetsålder om vi ska hinna bryta barns brottskarriärer i tid.
De politiska partierna tävlar nu i att lova trygghet i utsatta förorter. Men om det ska lyckas måste de också ta i den svåra frågan om tonåringars brottslighet.
Läs också: Unga garvar åt polisen när straffen uteblir
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.