Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Även högern borde bry sig om de växande klyftorna

Villapriserna har stigit med 20 procent under pandemiåret.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

De skenande priserna på villor och andra tillgångar borde bekymra även borgerligheten. Det är stötande att det lönar sig så mycket mer att äga än att anstränga sig i Sverige.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det bara blev så. Kanske är det så som historien om hur det jämlika Sverige förvandlades till ett land med snabbt växande klassklyftor en dag kommer att skrivas. Det fanns ingen stor plan, ingen uttalad viljeinriktning. Men det fanns inte heller något starkt politiskt motstånd mot utvecklingen.

Samhället dras isär från två håll. Den ena förklaringen är den historiskt höga invandringen under 2000-talet – som jag skrev om i min förra söndagskrönika – som har skapat en ny, etnifierad underklass. I veckan kom ny statistik från SCB som visar att över hälften av alla utrikes födda barn har låg ekonomisk standard. 

Den andra förklaringen är att priserna på tillgångar som aktier och bostäder har rusat i värde under lång tid. Under det senaste året har villapriserna stigit med 20 procent i landet – en utveckling som saknar motstycke. På vissa håll ökar det ännu snabbare, som i Båstad där prislyftet är hela 30 procent.

Lite förenklat skulle man kunna säga att vänstern blockerar åtgärder som skulle kunna minska utslagningen i samhällets botten medan högern blockerar åtgärder som skulle kunna förhindra att den ägande klassen drar ifrån.

Ingenstans är det nya klassamhället tydligare än på bostadsmarknaden. De som står utanför är ofta hänvisade till en skrupelfri svartmarknad där man tvingas betala för kontrakt i andra och tredje hand eller i värsta fall hyra en madrass i ett ”lägenhetshotell”. Unga i storstäderna har svårt att flytta hemifrån; antingen tvingas de betala svinhöga andrahandshyror eller så måste de forcera höga inträdeskrav till ägandemarknanden i form av amorteringskrav, bolånetak och kalkylräntor.

Den som äger sin bostad har däremot sett hur värdet har stegrats genom åren. En väninna till mig köpte en villa på Lidingö för 7,4 miljoner kronor för tio år sedan. I dag är samma hus värderat till 16,1 miljoner – en förmögenhetsökning på närmare nio miljoner på ett decennium, bara genom att bo.

Aldrig tidigare har skillnaden mellan outsiders och insiders varit så stor på bostadsmarknaden.

Sist men inte minst borde borgerligheten ställa sig frågan: Är det verkligen detta samhälle som vi vill ha – där du blir rik genom att äga, inte genom egen ansträngning?

Hur hamnade vi här? I samband med 90-talskrisen avvecklades de dyra och ineffektiva statliga stöden till bostadsproduktionen. Bostadsförsörjningen privatiserades, kan man säga, och någon mer träffsäker form av social housing till resurssvaga hushåll har aldrig sett dagens ljus. 

Samtidigt har realräntorna fallit kraftigt. Den utvecklingen är inte unik för Sverige, utan är en global trend. De låga räntorna har i sin tur lett till kraftigt höjda tillgångspriser, inte minst på bostäder. Som extra bränsle i detta prisrally har Sverige avskaffat den statliga fastighetsskatten samtidigt som ränteavdragen ligger kvar.

Utbudet har inte heller anpassats efter efterfrågan. En lång rad restriktioner hämmar bostadsbyggandet, och trots att många svenskar föredrar att bo i småhus är det framför allt flerfamiljshus som har byggts.

Så frågan är vem som ska ta ansvar för överhettningen på bostadsmarknaden. Riksbankschefen Stefan Ingves slår ifrån sig och förklarade tidigare i år att de växande klyftorna är politikernas ansvar. Den så kallade reporäntan – som styr boräntorna – spås enligt Riksbanken ligga kvar på noll åtminstone till år 2024.

Visst kan man rikta kritik mot Riksbanken. Att fortsätta stödköpa bostadsobligationer när villapriserna redan skenar framstår som vansinne. Men i grunden har Ingves rätt: Riksbanken kan inte välja sin egen väg, utan måste följa resten av världens centralbanker. Annars finns risken att kronan skulle stärkas och slå mot svensk export.

Bollen ligger alltså på politikernas planhalva. Problemet är att ingen där vill plocka upp den. Tvärtom gick Stefan Löfven nyligen ut i ett långt Facebook-inlägg och lovade att Socialdemokraterna säger nej till att införa en ny fastighetsskatt. Skälet är förstås att S-ledningen är livrädd för den politiska sprängkraften i frågan.

Denna ”seger” riskerar att bli dyrköpt för borgerligheten. Till att börja med är risken uppenbar att S och LO i stället kommer att gå fram med betydligt skadligare förslag på skattehöjningar. Vänsterkrafterna mobiliserar inför S-kongressen i höst och något måste Löfven och Magdalena Andersson bjuda på för att stilla missnöjet. Nya skatter som slår mot svensk konkurrenskraft ligger i farans riktning liksom höjda skatter på arbete.

Det finns också ekonomiska risker med att låta boprisrallyt fortsätta utan att lyfta så mycket som ett finger. Sist men inte minst borde borgerligheten ställa sig frågan: Är det verkligen detta samhälle som vi vill ha – där du blir rik genom att äga, inte genom egen ansträngning?

Valet står inte mellan att göra ingenting eller att återinföra den djupt impopulära fastighetsskatten som alliansen avskaffade. Det finns många alternativ däremellan, såsom att höja taket i dagens avgiftssystem.

För Sverige har fortfarande höga skatter på arbete i internationell jämförelse. ”Att lönearbeta sig förmögen är förmodligen svårast i Sverige i hela världen”, konstaterar Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi i en intervju i Dagens industri (11/5). Men att bli förmögen genom att bo är oändligt mycket lättare, åtminstone för dem som hade turen att köpa i tid. Det rimmar illa med borgerliga dygder som flit, sparande och utbildning.

Borgerligheten har gått bort sig i denna fråga. Valet står inte mellan att göra ingenting och att återinföra den djupt impopulära fastighetsskatten som alliansen avskaffade 2008. Det finns många alternativ däremellan, såsom att höja taket i dagens avgiftssystem. 

Ett alltför jämlikt samhälle i ekonomiskt utfall är inte bra, brukar borgerliga debattörer inskärpa. Det hämmar människors vilja att anstränga sig. Det är helt sant. 

Men för mycket ojämlikhet är inte heller bra. I synnerhet om dessa klyftor beror på utanförskap i den ena änden och skenande tillgångspriser i den andra. Det borde även borgerligheten kunna medge.