Anna Dahlberg
Många har försökt fånga vad valet 2022 handlar om. Är det ett plånboksval? Eller kanske en folkomröstning om SD?
Jag tror att valet mer än något annat står mellan två konkurrerande hotbilder: Vad är du som väljare mest rädd för – ett Sverige där Sverigedemokraterna får ett direkt inflytande över politiken? Eller ett Sverige där samhällsutvecklingen fortsätter att gå åt fel håll på centrala områden som gängbrottsligheten och elförsörjningen?
Om rädslan för SD är störst vinner vänstersidan. Om i stället oron för vart Sverige är på väg dominerar vinner högersidan.
Det gör valet oerhört svårt för många mittenväljare och liberaler. I min bekantskapskrets är jag omgiven av kloka, välutbildade kvinnor som vrider och vänder på sitt val. Ska de ge högern en chans att vända utvecklingen, trots att det kräver stöd från SD? Eller är det tryggast att låta Magdalena Andersson regera vidare?
Den ambivalensen fångar det liberala dilemmat i detta val. För de liberala värderingarna utmanas från två håll numera.
Det hot som oftast diskuteras är det som kommer från höger. De flesta känner igen huvuddragen vid det här laget: Utvecklingen i Polen och Ungern visar att vi aldrig kan ta demokratin för given. Inte ens i USA kan man längre utesluta en kollaps för demokratin om Trump skulle komma tillbaka till makten.
Högerpopulismen ger visserligen utlopp för en folklig opinion som tidigare ofta har ignorerats. Men den riskerar också att fräta sönder den liberala demokratins fundament. Den spär på polariseringen i samhället, undergräver tilliten till institutioner och ifrågasätter inte sällan rättsstatens principer.
När det ”trumpska” tillståndet är fullbordat litar väljarna inte längre på vare sig valprocessen, medierna, vetenskapen eller rättsväsendet.
Sverigedemokraterna är en del av denna globala, högerpopulistiska rörelse. Även om ledningen försöker bedriva ett visst renhållningsarbete, så hämtar partiet samtidigt näring från sin undervegetation av nätkrigare, klimatförnekare och främlingsfientliga.
Ingen liberal kan blunda för det hotet.
Men de liberala värderingarna hotas också från andra håll i Sverige. Vi har bostadsområden där vanliga människor inte längre vågar gå ut om kvällarna. En del tvekar till och med att släppa ut barnen till lekplatsen av rädsla för att de ska bli skjutna.
Gatan har tagits över av gängkriminella, som sätter skräck i de boende. Det råder en utbredd tystnadskultur i flera områden, där människor fruktar för sina liv om de skulle vittna i domstol eller anmäla brott. Hot riktas också mot skolor, polis, socialtjänst med mera, vilket i slutändan riskerar att påverka myndighetsbeslut.
I praktiken har vi fått parallellsamhällen i Sverige där grundläggande fri- och rättigheter inte gäller på samma sätt som i det övriga samhället.
Rörelsefriheten, religionsfriheten, yttrandefriheten, pressfriheten, föreningsfriheten och så vidare är alla satta under press. Den som vill konvertera till kristendomen, häda eller leva som öppet homosexuell eller jude i dessa områden gör det på egen risk.
Det är som att den fulla vidden av denna utveckling inte har tagits in. Var befinner vi oss om tio år om det får fortsätta som nu?
Spridningseffekterna syns redan i statistiken över skjutningar, som breder ut sig över landet. Den organiserade brottsligheten riskerar också att ta över alltfler legala branscher inom näringslivet och nästla sig in i politiken, kommuner och myndigheter.
Judiskt liv skyddas bakom pansarglas i dagens Malmö. Om resten av landet blir som Malmö innebär det slutet för judiskt liv i Sverige, skrev Paulina Neuding nyligen.
Var sjätte niondeklassare lever under hedersförtryck i storstäderna. Vad innebär det för jämställdheten i Sverige om denna reträtt för kvinnors rättigheter får fortskrida?
På denna ledarsida gör vi den omvända riskbedömningen. SD-hotet är hanterligt om man ser till att hålla partiet utanför regeringen och bjuda tillräckligt motstånd när det krävs.
Ingen har ännu facit över vilket av hoten mot de liberala värdena som är mest allvarligt. Allt beror därför på vilka riskbedömningar man gör.
För en del liberaler är SD-hotet det allt överskuggande. Det är så självklart att de knappt har reflekterat över att grundläggande friheter skulle vara hotade på andra sätt. Gängvåldet och de närbesläktade problemen går ju att lösa ändå med lite mindre segregation, exempelvis.
På denna ledarsida gör vi den omvända riskbedömningen. SD-hotet är hanterligt om man ser till att hålla partiet utanför regeringen och bjuda tillräckligt motstånd när det krävs.
Sverige är inte Ungern eller Polen, som båda tills relativt nyligen var kommunistdiktaturer. Det är rimligare att titta på hur det gått i övriga Norden när missnöjespartier har bjudits in i den politiska värmen. Demokratierna i Norge, Danmark och Finland har alla bestått det provet.
Försöken att isolera SD har för övrigt inte fungerat. Partiet har vuxit mellan varje val och kan mycket väl bli störst i valet 2026 om samhällsutvecklingen fortsätter som nu.
Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt skrev en intressant krönika på det temat härförleden: ”Det är ur kaoset som människors längtan efter den starke ledaren föds.” Medborgarna i ett land vill känna sig rimligt trygga och kunna lita på att polisen upprätthåller våldsmonopolet liksom att basala funktioner i samhället fungerar.
Om de behoven inte uppfylls kommer förr eller senare önskan om ordning att prioriteras högst av väljarna tillsammans med en stark ledare som kan uppfylla den, skrev Huitfeldt.
Jag tror att han fångar något väsentligt (även om dagens Sverige förstås är långt ifrån någon dysfunktionell stat). Inget göder SD:s opinionssiffror mer än känslan av att samhällskontraktet håller på att luckras upp. Att Sverige inte längre går att känna igen.
Det skjuts på köpcentrum, elförsörjningen sviktar i södra Sverige, det är köer till allt från operationer och pass till fängelser, tågen kommer inte i tid, posten strular och så vidare. Ovanpå det har vi fått en politisk instabilitet med återkommande regeringskriser, budgetar som faller och uppgörelser med en politisk vilde.
Denna vanskötsel måste få ett slut. Sverige behöver en nystart, där staten fokuserar på att klara sina kärnuppgifter, såsom att upprätthålla lag och ordning och att åtgärda effektbristen i södra Sverige.
Då går det inte att fortsätta med ett rödgrönt styre i fyra år till. Även om Socialdemokraterna lovar vitt och brett i valrörelsen att gängen ska knäckas så kommer partiet att vara beroende av V, MP och C, som agerar bromsklossar och driver på för en mer generös migrationspolitik.
Risken är överhängande att det blir ytterligare en förlorad mandatperiod. I så fall är allt som man har åstadkommit att bereda marken för SD inför valet 2026.
En borgerlig regering däremot skulle ha potentialen att vända utvecklingen på riktigt. Den skulle använda tyngden hos SD:s mandat i brottsbekämpningen och migrationspolitiken, men filtrera politiken på vägen till lagstiftning och regleringsbrev.
För i grunden handlar det inte om ett ”vi och dem”. De människor som lider allra mest av gängvåldet och otryggheten är personer med utländsk bakgrund som själva bor i de utsatta områdena. Det är där som rättsstaten har retirerat som mest.
Självfallet finns det också risker med att ge SD ett stort inflytande över politiken. Det kan exempelvis spridas en känsla av otrygghet bland nysvenskar och av att främlingsfientligheten ges ett slags politisk legitimitet.
Den farhågan måste tas på största allvar. Om Ulf Kristersson blir Sveriges nästa statsminister bör han genast gå ut med ett inkluderande budskap där han särskilt vänder sig till alla svenskar med utländsk bakgrund.
För i grunden handlar det inte om ett ”vi och dem”. De människor som lider allra mest av gängvåldet och otryggheten är personer med utländsk bakgrund som själva bor i de utsatta områdena. Det är där som rättsstaten har retirerat som mest.
Dessa människor ropar ofta efter fler utvisningar, fler poliser och hårdare straff. Många ser också att Sverige har tagit emot många fler migranter än vi har klarat av att integrera. Trångboddheten, de ständiga flyttarna, den överansträngda socialtjänsten och skolan är en del av vardagen.
Som liberal ser jag med betydligt större oro på att vi låter denna utveckling fortsätta – och att vi aldrig hinner jobba ikapp den växande problembilden – än att en borgerlig regering gör sig beroende av SD.
Även goda liberaler och anständiga mittenväljare kan rösta höger i detta val – trots att man från vänsterhåll envist hävdar motsatsen.