Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Assistansen är den nya migrationsfrågan i debatten

När valrörelsen är över måste partiledarna tänka om kring LSS. Att sticka huvudet i sanden är inte höjden av moral, skriver Anna Dahlberg.

Frågan om LSS påminner alltmer om hur invandringsdebatten en gång lät. Det är samma tabun och instinkt att sticka huvudet i sanden.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

För sex år sedan skrev jag en text där jag varnade för att Sveriges asylpolitik inte var långsiktigt hållbar. Då ansågs det vara en närmast extrem ståndpunkt, långt utanför den så kallade åsiktskorridoren. I dag har det blivit en allmän sanning att det låg till på det sättet.

I stället har en annan fråga kommit att fylla samma funktion i det offentliga samtalet - den om LSS, lagen och stöd och service till vissa funktionshindrade. Likheterna är påfallande.

Trots att de flesta inser att utvecklingen inte är hållbar är det nästan omöjligt att tala om kostnader och volymer. Till och med Socialdemokraterna har nu sagt att det får kosta vad det kosta vill och har tagit bort besparingskravet ur LSS-utredningen som ska presenteras i december. 

I stället reduceras diskussionen till en fråga om moral - om anständighet och människovärde. Sådant går det inte att sätta en prislapp på, låter man förstå - då som nu. 

Medierna brister i sin bevakning av LSS

En annan likhet är att få kritiker vågar träda fram. Jag har genom åren talat med många tjänstemän och andra med insyn i LSS, men nästan ingen vill figurera med sitt namn. Det sociala priset är för högt. Vem vill riskera att hängas ut med Hitler-anspelningar i sociala medier eller framställas som helt hjärtlös i offentligheten? Varför frivilligt utmana inflytelserika intresseorganisationer och en bransch som omsätter miljardbelopp?

Ytterligare en parallell är mediernas bristfälliga bevakning. Precis som fallet var med migrationsfrågan under många år klarar medierna inte av att rapportera sakligt och allsidigt om LSS. Särskilt SVT har fallerat på den punkten, där man ensidigt har ägnat sig åt att lyfta fram ömmande fall utan att ge en helhetsbild. 

Den som för ett antal år sedan följde medierapporteringen om flyktingfrågan förstod knappast att Sverige stack ut som västvärldens mest generösa mottagarland. Inslagen handlade ju om hur obarmhärtigt Migrationsverket agerade mot olika individer som borde få stanna i Sverige. 

På samma sätt förstår få väljare i dag att Sverige lägger mer pengar på omsorgen av funktionshindrade än något annat land i världen - runt 75 miljarder kronor om året totalt för insatser inom LSS, motsvarande tre polisväsenden eller runt två procent av BNP. Det är långt mer än våra nordiska grannländer satsar och nästan fyra gånger mer än snittet i EU. 

Regeringen har hanterat frågan nonchalant

Ett skäl till att debatten har kortslutits är regeringens nonchalanta hantering av frågan. I stället för att ta itu med de uppenbara systembristerna gav man Försäkringskassan i uppdrag att "bryta timutvecklingen". Det bidrog i sin tur till en skärpt praxis där sondmatning och andning inte längre räknades som grundläggande behov i lagens mening. 

De mest behövande hade därmed inte längre rätt till statlig assistansersättning, utan hänvisades till kommunernas och landstingens omsorg. I april kom en dom från Högsta förvaltningsdomstolen som slog fast att sondmatning visst är att betrakta som ett grundläggande behov.

Denna kris är i sig en illustration av problemet med LSS. Det är inte människors behov som styr vilka som får störst insatser av samhället, utan domstolarnas tolkningar av en luddig lagstiftning. 

Gapet mot äldres omsorgsbehov har blivit stötande

Det finns åtminstone tre starka skäl till varför nästa regering måste göra ett rejält omtag kring hela LSS-reformen:

1) Kostnadsutvecklingen är ohållbar. När LSS-reformen sjösattes år 1994 uppgick kostnaderna för den statliga assistansersättningen till 2,4 miljarder kronor. I dag ligger prislappen på cirka 30 miljarder kronor, och enligt regeringens tidigare utredare Stig Svensson kommer kostnaderna fortsätta att öka med ett snitt en miljard om året och så småningom fördubblas.

Skälet är den dramatiska ökningen av antalet beviljade assistanstimmar per person, som i dag ligger på 18 timmar per dygn i snitt. Med tanke på de växande behoven inom den övriga välfärden framöver är det inte försvarligt att skriva ut en blankocheck till LSS. 

2) Systemet är inte rättvist. Till att börja med har det uppstått stötande orättvisor inom gruppen funktionshindrade, där vissa får väldigt lite stöd från samhället medan andra kan begära mycket omfattande hjälp med allt från semesterresor till fritidssysslor. Lagen utgår nämligen från vaga begrepp som rätten att "leva som andra" och "goda levnadsvillkor". Om en assistansberättigad tidigare hade för vana att semestra i det egna huset i Portugal finns det, enligt Stig Svensson, inget stöd i lagen för att neka denna att resa iväg med "kanske 8-10 assistenter betalda av Försäkringskassan", även om exemplet är draget till sin spets.

En annan stötande orättvisa har uppstått mellan de assistansberättigade och gruppen äldre. Allt färre äldre får hjälp av äldreomsorgen; chansen att få en plats på ett äldreboende har halverats på 15 år. Ett skäl till att äldreomsorgen har fått stå tillbaka är att LSS måste prioriteras ute i kommunerna.  

3) Assistansen är en magnet för lycksökare och kriminella. Läget innan tillståndsplikten infördes 2011 har beskrivits som något av "vilda västern". Numera underkänns över 80 procent av företagen som vill etablera sig på marknaden av IVO. Ändå bedöms risken för brottlighet vara fortsatt stor, enligt den senaste utredningen. 

Det finns även inslag av människohandel, där både assistenter och brukare har tagits till Sverige. Arbetskraftsinvandringen av personliga assistenter har ökat med 75 procent de senaste tre åren.

Att sticka huvudet i sanden är inte höjden av moral

Vad behöver då göras? Till att börja med behöver lagen ändras och ett tak införas för det som kallas övriga personliga behov (såsom inköp, träning och fritidsaktiviteter). Anhörigassistansen måste begränsas. Försäkringskassan bör få befogenheter att kontrollera verksamheter och regelmässigt göra försäkringsmedicinska utredningar av den som ansöker om assistansersättning. En åldersgräns bör införas, exempelvis vid 80 år.

Dessutom behöver rätten till assistans begränsas för personer som tar sig till Sverige, exempelvis genom krav på permanent uppehållstillstånd. "Förr eller senare kommer nog LSS-invandring i stor skala i någon form", säger en tjänsteman som vill vara anonym.

När valrörelsen är över måste partiledarna våga tänka om. Att sticka huvudet i sanden är inte höjden av moral. Den läxan borde vi ha lärt oss vid det här laget.

 

Läs också: Freda assistansen från den organiserade brottsligheten 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!