Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Är det jag som är skolsegregationen?

Skolsegregationen är ett växande problem i Sverige.
Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN

Om man vill bryta segregationen i skolan måste man på allvar intressera sig för vad motståndet beror på. I mitt eget fall finns en oro för stök, låga kunskapsresultat och hedersnormer.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Radioreportern Katarina Gunnarsson åkte i september ut till Stockholmsförorten Alby för att berätta om rädslan för våldet och skjutningarna i spåren av den 12-åriga flickan Adrianas död.

Men det var något annat som stannade kvar hos mig som lyssnare. Det var vittnesmålen från Adrianas vänner om synen på flickor som inte följer hedersnormerna. ”Om en tjej tappar sin oskuld är hon orre (slang för hora). Man är äcklig, smutsig, hora, orre, allt sådant där”, berättade 14-åriga Lilly. Även tjejer som bär korta shorts eller urringade tröjor blir ”orre-stämplade” av killarna. Sådana kläder går bra att ha inne i stan, men inte i förorten, konstaterade tonårsflickorna lakoniskt.

Reportaget sätter fingret rakt på min personliga smärtpunkt. På ett samhälleligt plan håller nog de flesta med om att det vore bra att minska segregationen i Sverige. Men på det privata planet? Är jag beredd att utsätta min dotter för en skolgång där hon blir stämplad som hora och mindre värd? 

Jag vet redan svaret. Det är nej. Jag skulle vara redo att byta skola, flytta till en annan kommun – vad som helst för att undslippa ett sådant scenario. Och om jag tänker så – vem är jag då att döma andra föräldrar som på motsvarande sätt luftar sin oro inför skolsammanslagningar eller andra radikala grepp för att bryta segregationen? Ett 60-tal kommuner har under det senaste decenniet antingen stängt skolor eller byggt nya skolor i det syftet med Trollhättan som det senaste uppmärksammade exemplet.

Många har så säkra svar i skoldebatten. Antingen är det en självklarhet att skolan snabbt ska blandas upp för att uppnå likvärdighet. Eller så är det lika självklart att medelklassens barn ska slippa ta socialt ansvar för ” de andra” och behålla de bästa lärarna, full skolpeng, eventuella köplatser och så vidare.

Själv brottas jag med mitt svar. Men jag tror att verklig förändring blir möjlig först när föräldrar känner sig tillräckligt trygga med den. Därför måste man försöka förstå för vad motståndet består i.

I grunden handlar det om två frågor: kunskap och trygghet. Det finns en välgrundad oro för att skolan underpresterar på båda dessa områden och det styr föräldrars preferenser på skolmarknaden. Så här skulle en lista över orosmolnen kunna se ut:

• Svaga kunskapsresultat. Även om den senaste Pisamätningen visade att resultatutvecklingen har vänt för svenskfödda elever är vi långt ifrån den kunskapsskola som många föräldrar efterfrågar i en globaliserad värld där Europa riskerar att hamna på efterkälken.

• Lärarbristen. Det kommer att saknas 45 000 behöriga lärare och förskollärare år 2033, enligt Skolverkets prognos. Och med tanke på den låga kvaliteten och de låga antagningskraven på många lärarutbildningar är inte ens en lärarexamen en betryggande kvalitetsstämpel.

• Utbildningsgapet. Sverige är det OECD-land som har störst kunskapsskillnader mellan inrikes och utrikes födda elever. 

• Godkäntgränsen. Skolforskaren Jonas Vlachos har påpekat att införandet av en skarp gräns för godkänt leder till en allmänt sänkt ambitionsnivå och till att fokus hamnar på att hjälpa elever över ribban. Den nya ”Läsa-skriva-räkna-garantin” förstärker den inriktningen ytterligare.

• Inkluderingsprincipen. Elever med särskilda behov av olika slag - utåtagerande beteende eller inlärningssvårigheter exempelvis – ska i möjligaste mån inkluderas i den vanliga undervisningen.

• Stöket. Sex av tio elever störs av andra elever som saboterar ordningen i klassrummet och en stor andel av svenska lärare får vänta en lång stund på att eleverna ska bli tysta innan lektionen kan börja.

• Otryggheten. Enligt en färsk Brå-rapport blev 48 procent av eleverna i årskurs 9 utsatta för brott förra året, ofta i skolmiljö. Det handlar bland annat om stöld, misshandel, hot, rån och sexbrott. 

• Hederskulturen. Nästan var sjätte niondeklassare i Stockholm, Göteborg och Malmö lever under hedersförtryck. För många av dessa barn skulle det förmodligen vara en befrielse att gå i en mer blandad skola. Men ur ett medelklassigt föräldraperspektiv väcker det frågor om synen på flickors rättigheter, homosexualitet, machoideal med mera hos stora elevgrupper.

Allt detta skapar starka incitament för föräldrar att undvika skolor som har problem med stök och många resurskrävande elever och i stället välja skolor som präglas av kunskapsfokus och arbetsro.

Det handlar inte om etnicitet. Den omstridda Internationella Engelska Skolan har exempelvis runt 40 procent elever med utländsk bakgrund (majoriteten har dock föräldrar med eftergymnasial utbildning). Det är snarare en segregation från befarade kunskapsgap och otrygghet, eftersom många tvivlar på den svenska skolans förmåga att hantera de utmaningarna.

Man vill inte att det egna barnet ska bli en kuddflicka mellan stökiga pojkar eller att allt lärarfokus ska riktas mot elever som halkar efter. 

En annan viktig pusselbit är att noga utvärdera de försök som pågår runtom i landet för att bryta segregationen.

Sverige har etablerat en skolmarknad full av utvägar samtidigt som vi har öppnat gränsen mot världens hjälpbehövande. Om man vill få acceptans för förändringar måste lösningen vara att ge betryggande svar till oroliga föräldrar.

Brott och ordningsstörningar måste exempelvis bemötas med tydliga konsekvenser, som polisanmälningar av alla brott som begås inom skolans väggar, avstängningar och omplaceringar av elever vid behov, ”obs-klasser” och disciplinära åtgärder som varningar, kvarsittning med mera. 

På samma sätt måste elever som inte klarar kunskapsmålen få hjälp av speciallärare så att duktiga elever inte blir osynliggjorda och understimulerade.

En annan viktig pusselbit är att noga utvärdera de försök som pågår runtom i landet för att bryta segregationen. Hur påverkas eleverna från de stängda problemskolorna? Och vilka blir effekterna för eleverna på de mottagande skolorna?

Medelklassperspektivet står inte högt i kurs i den offentliga debatten. Få vill öppet skylta med sina privilegierade preferenser. Men när dagen är slut är det likväl de som kommer att avgöra hur det går med skolsegregationen.