Anna Dahlberg
Tio år efter lanseringen av Stureplanscentern börjar begreppet göra skäl för sitt namn, konstaterade Katarina Gunnarsson i ett intressant radioreportage i veckan. För det är framför allt välutbildade kvinnor i stortstäderna som nu strömmar över till Centern. Först kunde partiet utnyttja Miljöpartiets kris. Nu är det framför allt Moderaterna som blöder.
I vimlet på Stureplan möter Gunnarsson kvinnor som talar uppskattade om Centern som "poppigt" och som ett parti associerat med starka trender som "ekologiskt" och "närodlat".
Därifrån tar sig Gunnarsson till den lilla orten Högsby i Småland, där Centerpartiet styr med stöd av Sverigedemokraterna som blev näst största parti i valet. Högsby är en av de kommuner i landet som har tagit emot flest asylsökande och kommunalrådet Stihna J Evertsson är orolig över inför framtiden: "Får vi inte flyktingarna i arbete om några år blir det en systemkollaps på lokal nivå", konstaterar hon.
Reportaget fångar väl den växande klyftan mellan stad och land i Sverige. Därmed sätter det också fingret på motsägelserna inom dagens centerparti. Politikens olika delar hänger helt enkelt inte ihop.
Än så länge döljs detta av fenomenet Annie Lööf. Hon är en uppenbart begåvad politiker med hög energi. I en partiledarkrets som saknar verklig lyskraft och pondus skiljer hon ut sig.
Lööf är en samtidspolitiker som förstår att använda sig av nya kanaler. På Instagram lägger hon upp lediga bilder på sig själv i jobbmiljö, på gymmet med populära tränaren "Lofsan" och på röda mattan.
Hon har lyckats bli en kvinnlig förebild, eller som modemagasinet Elle nyligen slog fast: en av 2017 års ikoner.
Lööf har också en retorik som känns väldigt samtida. Det är mycket "jag", "ledarskap", "tydlig" och "modern". På det politiska språk som vi kan kalla lööfska låter det så här: "Jag vill vara tydlig med X" och "Jag och Centerpartiet står upp för Y".
Det ger bilden av en ledare som tar ställning och vågar stå upp när det blåser. Vad är det då som Lööf tar strid om? Hon kräver exempelvis nolltolerans mot hedersbrott och sexuella övergrepp. Nolltolerans ska också råda mot våld mot blåljuspersonal. Någon däremot?
Att kräva nolltolerans mot något låter måhända kraftfullt, men det är förmågan att faktiskt lösa problem som är politikens kärna - inte att demonstrera hur arg man är.
Och det ringar in problemet med Annie Lööf och hennes parti. Centern ger ofta enkla svar på svåra frågor eller så duckar partiet helt sonika för de målkonflikter som uppstår.
Ta regeringsfrågan. Många uppskattar Centerpartiets tydliga ställningstagande mot SD i kontrast till Moderaternas famlande höger ut. Men i stället för att acceptera att det vägvalet har ett politiskt pris låtsas Lööf som att hon både kan äta kakan och ha den kvar. "Vi är främsta motpolen till både S och SD", basunerade Lööf genast ut.
Samma sak i miljöfrågorna. Centerpartister vill gärna lansera sig själva som det verkliga miljöpartiet i riksdagen. Men samtidigt är partiet stenhård motståndare till såväl flygskatt som kilometerskatt för lastbilar, och i regeringsställning avskaffade man skatten på konstgödsel.
Centerpartiet vill ta kampen för "det bortglömda Sverige". Det är ett nytt samlingsbegrepp för såväl landsbygden som städernas utanförskapsområden. Lööf säger sig vara djupt oroad över den växande tudelningen av landet.
Men samtidigt vill Centern återskapa Europas mest generösa flyktingpolitik, som har lagt grunden till dagens segregation. Fundera ett slag över vad det skulle innebära för platser som Högsby eller Husby. Trångboddheten och hopplösheten skulle öka lavinartat, som om inte dagens situation är utmanande nog. I det centerpartistiskt ledda Hultsfred har kommunen i desperation valt att stoppa allt flyktingmottagande och hänvisar till frivilliggrupper för matkassar. Finns det ingen fungerande telefonlinje till partikansliet i Stockholm?
Centerpartiets svar har hittills varit att vuxna asylsökande ska tvingas ordna sitt boende själva. Vi ska alltså ha mängder av människor som lever på gatan eller på en madrass i en redan överfull lägenhet. Med hjälp av lite reformer ska enkla jobb skapas i stor skala.
Men Centerns jobbpolitik är mest en uppsminkad variant av den politik som alliansen bedrev i regeringsställning. Den dyra ungdomsrabatten har nu döpts om till ett ingångsavdrag med en prislapp på över 11 miljarder kronor. Det är i grunden samma dyra arbetsgivaravdrag som har dömts ut av forskningen flera gånger om.
Missförstå mig inte. Det är bra att de borgerliga partierna försöker hitta sätt att skapa fler enkla jobb åt nyanlända. Men en förutsättning för att ha en chans att lyckas är att man ödmjukt erkänner hur svår den uppgiften kommer att vara.
Det är inte heller lätt att förstå Centerns kriminalpolitik. Å ena sidan vill Annie Lööf profilera sig som hård mot buset. Å den andra har hon varit med om att öppna upp såväl välfärden som företagsamheten i stort för den organiserade brottsligheten genom en rad naiva reformer. Och den som tror att erfarenheterna från exempelvis etableringslotsarna har haft en avskräckande effekt har fel. Centern vill ersätta hela Arbetsförmedlingen med ett snarlikt system kallat jobbfixarpeng.
Nämn ett valfritt problem och du kan vara hyfsat säker på att Centerpartiet har en lösning i form av ett nytt skatteavdrag eller en avreglering. Centern kan närmast liknas vid Svenskt Näringslivs parlamentariska gren.
Annie Lööf surfar nu på en våg av popularitet och välvillig mediebevakning. Det är bara att njuta så länge det varar. Tids nog kommer de tuffa frågorna om politiken.
Läs också: Annie Lööf saknar all trovärdighet mot buset
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.