Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Anna Dahlberg: Staten är inte fienden

Medan Moderaterna har slutit fred med välfärdsstaten har Centern och Kristdemokraterna blivit alltmer öppet statsfientliga. Det kan bli deras politiska grav.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

|STATEN|

 

Tumultet inom Centerpartiet säger något intressant om borgerlighetens ideologiska resa. För 30 år sedan var det Moderaterna som fångade upp de nyliberala idéerna och anförde kritiken mot den stora staten.

I ett tal i Uppsala i maj 1980 manade dåvarande moderatledaren Gösta Bohman till en "liberal revolt". Nya högervindar blåste över världen efter Thatchers, och sedermera Reagans, valseger och Moderaterna hakade på.

I armkrok med den nybildade tankesmedjan Timbro attackerade man den socialdemokratiska hegemonin och den svällande staten. Frihet och individualism var slagorden för dagen.

Tre decennier senare har Moderaterna övergivit sin gamla kritik och sjunger i stället statens lov. En ny berättelse har tagit form, där staten inte längre anses kväva medborgarnas frihet utan tvärtom är en förutsättning för den.

Statsindividualism heter det nya idealet, som det har formulerats av statsvetaren Lars Trädgårdh och historikern Henrik Berggren i boken "Är svensken människa?" (2006). Genom en stark stat som garanterar sådant som barnomsorg, studielån och äldreomsorg befrias medborgarna från gamla patriarkala strukturer och den lilla världens ok.

Nyligen togs ytterligare ett steg i det moderata omfamnandet av staten. Det ensidiga fokuset på privatiseringar har nått vägs ände, förklarade gruppledaren Anna Kinberg Batra och finansmarknadsminister Peter Norrman på DN Debatt (16/12). I stället framhåller moderattopparna fördelarna med det gemensamma ägandet.

Man kan förstås skrocka åt Moderaternas kärleksförklaringar till den starka staten med utförsäljningen av Serafen och de historiska skattesänkningarna i färskt minne. Men den ideologiska överbyggnaden säger ändå något om partiets framtida inriktning.

Det har skett en rockad inom det borgerliga lägret. Numera är det Centerpartiet och Kristdemokraterna som har ersatt Moderaterna som den starka statens kritiker.

KD har alltid haft ett stråk av statsskepsis i sin ideologi; familjens valfrihet har ställts mot överhetens diktat. Men på senare tid har detta vuxit till ett huvudtema. Göran Hägglund ägnade hela sitt senaste Almedalstal åt att varna för en övertro på staten. För några år sedan lanserade han uttrycket "verklighetens folk", vars bärande tanke var att staten ska träda tillbaka och sluta lägga sig i människors liv.

Det amerikanska inflytandet är uppenbart. Precis som republikanerna i USA lyfter man fram motsättningar mellan folk och elit och mellan den lilla familjen och den stora staten. KDU löper linan ut och förklarar att en stor stat urholkar det personliga ansvarstagandet. Med lägre skatter skulle vi få starkare familjer och ett livskraftigt civilsamhälle, slår ungdomsförbundet fast.

Centerpartiet har gjort en liknande ideologisk positionsförflyttning, om man rensar för det konservativa tankegodset. Det häcklade idéprogrammet är en logisk fortsättning på den nyliberalt inspirerade syn som partiledaren Annie Lööf och Stureplanscentern företräder. Det är staten som är problemet och som står i vägen för människors frihet. Därför bör den vara "så liten som möjligt".

Problemet för KD och C är att detta rimmar illa med väljarnas verklighetsuppfattning. Svenskarna hyser en stark tilltro till staten, mestadels på goda grunder (även om tvångssteriliseringarna av transsexuella som aktualiserades i veckan påminner om statens mörkare sidor). I stället för att hänga upp vår trygghet på mannen, familjen eller byn har vi ingått ett välfärdskontrakt med staten.

Civilsamhället är inte bara knattefotboll och tipspromenader, utan också barnmisshandel, alkoholism och religiös dogmatism. Om staten rullar tillbaka sin makt låter man andra maktstrukturer ta över. Det är det som kristdemokrater och nyliberala centerpartister har så svårt att se.

Ett barn som hålls hemma från dagis eller skolan är utlämnat till föräldrarnas godtycke. En hemmafru som får konkurrens av en andra kvinna ser kanske sitt liv slås i spillror. Ett samhälle med en svag stat blir lätt ett samhälle där svaga faller igenom.

Centerns och Kristdemokraternas vurm för det privata har lett dem längst ut på högerkanten i debatten om vinster i välfärden. Trots skandaler och räntesnurror kommer knappt ett kritiskt ord över socialministerns läppar. De forna mittenpartierna har blivit de privata välfärdsföretagens lydiga megafoner.

Det är möjligt att Kristdemokraternas och Centerpartiets högerkantring är nyttig för den annars så torftiga idédebatten i Sverige. Men för partierna själva har den varit ödesdiger. Vägen ut ur opinionsmörkret har bara lett djupare in i dunklet.

Kampen mot staten har förvandlats till en alltmer desperat kamp mot fyraprocentsspärren.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!