Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Anna Dahlberg: Låt SD fortsätta att göra bort sig

SD:S DILEMMA. Jimmie Åkessons värsta fiende är inte mediebevakningen - utan det egna partiet. Sverigedemokraternas rasism avslöjas av de egna medlemmarna. Foto: Emil Nordin

Många har ett recept för hur ­Sverigedemokraterna ska tryckas tillbaka. Men hittills har inget fungerat. Kanske är det bäst att låta ­partiet göra bort sig självt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Trots järnrör och rasistiska utfall surfar Sverigedemokraterna vidare i opinionen. I såväl TV4/Novus som DN/Ipsos mätningar når SD nya toppnoteringar - 8,6 respektive 8,8 procent. Inget tycks just nu kunna stoppa SD:s framfart i opinionen.

Jag kommer osökt att tänka på Hamas i Gaza. När Israel bombar och isolerar enklaven går Hamas stärkt ur drabbningen. Men det omvända gäller också: När omvärlden börjar erkänna Hamas med besök och handslag höstar islamiströrelsen in opinionsstöd för det också. Vilken strategi omvärlden än väljer tycks det gynna Hamas. Det enda som säkert sänker rörelsens opinionssiffror är när den ges tid att göra bort sig på egen hand.

Argumenten känns igen i debatten om SD. Från vänsterhåll hävdas att det har gullats och daltats med Sverigedemokraterna i medierna, och att det är det som ligger bakom partiets opinionsframgångar.

 

Andra pekar i motsatt riktning. Den intensiva bevakningen av SD sluter bara leden och ger näring åt martyrskapet och misstron mot etablissemanget hos partiets väljare.

Läxor från andra europeiska länder lyfts fram som bevis. Erfarenheten från Danmark visar att det är livsfarligt att börja prata om problem kopplade till invandringen, varnar vänstern. Folkpartiet, med Jasenko Selimovic i spetsen, driver den motsatta tesen. Det holländska exemplet understryker hur viktigt det är att de etablerade partierna tar debatten om integrationen. Annars riskerar de främlingsfientliga krafterna att växa ohämmat.

 

Så vad ska man tro? Sanningen är nog att det inte finns något säkert sätt att underminera Sverigedemokraterna. Det bästa vi i det så kallade etablissemanget kan göra är att släppa fixeringen vid SD:s opinionssiffror och sluta upphöja dessa till alltings måttstock.

En viss normalisering av partiet i medierna är exempelvis ofrånkomlig. Sverige demokraterna är numera ett riksdagsparti och det innebär att de exponeras på ett helt nytt sätt. Jimmie Åkesson bereds plats i partiledar debatter och radiostudior, och ges chansen att lägga ut texten om alltifrån a-kassan till jobbskatteavdraget.

Det är klart att det gynnar SD att bjudas in i värmen på det sättet, men alternativet - att public service skulle ta på sig rollen att frysa ut partiet och att i alla sammanhang benämna partiet som rasistiskt - är orimligt. De krav som drivs på exempelvis Aftonbladets ledarsida bygger på en märklig mediesyn.

Lika orimligt är kravet att medierna inte ska lyfta frågor som kan tänkas gynna Sverigedemokraterna. Den självklara utgångspunkten måste vara att medier ska rapportera om sådant som är sant och relevant. Under hösten har det av naturliga skäl varit mycket fokus på flyktingmottagandet och den fallerande integrationen. Antalet asylsökande är på en historiskt hög nivå och flera kommuner slår larm om en ohållbar situation.

 

Ett bra test på om SD har getts in­flytande över mediernas problem­formuleringar är att ställa sig frågan: Hur hade vi rapporterat om dessa ut­maningar om SD inte hade suttit i riksdagen? Min gissning är att rapporteringen hade varit mer omfattande och debatten betydligt mer livlig än i dag.

Visst finns det exempel på att det har daltats med SD. Myssoffor är knappast lämpliga fora för Jimmie Åkesson och journalister är ibland dåligt pålästa i mötet med den medieskicklige SD­-ledaren. Men på det stora hela har medierna skött sitt jobb.

Sverigedemokraterna har fått komma till tals samtidigt som man har dragit undan mattan för partiet med hjälp av Expressens granskande journalistik. SD:s dubbla agendor har avtäckts utan att partiet har kunnat värja sig. Främlingsfientligheten har legat i öppen dager för alla att se.

 

Det behövs inga koordinerade mediekampanjer mot SD; det räcker långt med verkligheten. Ingen fiende är så farlig för populister och rasister som den inre. Se bara på Ny demokrati. Draget under galoscherna ersattes snart av fylleskandaler, bittra falangstrider och sönderfall. Även om SD har en annan organisatorisk styrka än Ny demokrati ser vi nu samma dynamik. På kort tid har fyra av partiets toppnamn tvingats lämna sina uppdrag efter Expressens avslöjanden.

Än har det inte fått genomslag på opinionssiffrorna, men taket för partiets framgångar har utan tvekan sänkts. Det bästa sättet att avslöja Sverigedemokraternas rasism är att låta dem göra det själva.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!