Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Anna Dahlberg: Fel debatt om jobben

FRYSTA INGÅNGSLÖNER. Ett grundproblem på arbetsmarknaden är de höga ingångslönerna. Särskilt inom handel och hotell- och restaurang, naturliga förstajobb för ungdomar och de som saknar arbetslivserfarenhet. Bilden togs i ett annat sammanhang. Foto: Ellinor Collin

Arbetslösheten är politikens viktigaste fråga.

Ändå har vi en jobbdebatt som är direkt vilseledande.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

JOBBEN

Den som följer debatten får lätt intrycket att det råder massarbetslöshet i Sverige, det vill säga en jobbkris som slår blint mot alla löntagare och branscher. Eller så lyfts den höga ungdomsarbetslösheten fram som det mest akuta problemet. En hel generation sägs vara förlorad, trots att erfarenheten visar att ungdomar i allmänhet kommer lättare tillbaka i jobb än andra grupper.

Det verkliga orosmolnet på arbetsmarknaden talas det dock tyst om. Vi har en växande skara arbetslösa som tillhör så kallade utsatta grupper - lågutbildade, utomeuropeiskt födda, funktionshindrade och äldre över 55 år. De utgör i dag cirka 60 procent av de arbetslösa och andelen väntas växa ytterligare under året till 265 000 av strax över 400 000 inskrivna.

Så här skriver Arbetsförmedlingen om utmaningarna i sin prognos för åren 2013 och 2014: "Särskilt stor ökning av antalet totalt inskrivna arbetslösa väntas för utrikes födda och personer med funktionsnedsättning ."

Spelar det här någon roll? Är det verkligen väsentligt vilka eventuella egenskaper de arbetslösa har? Det enkla svaret på den frågan är: ja, det spelar roll. Om politikerna inte vet hur problemet ser ut kommer de att ordinera fel medicin.

Veckans partiledardebatt bär syn för sägen. Socialdemokraternas Mikael Damberg efterlyste bland annat en statlig riskkapitalfond och bättre innovationsstöd i kampen mot arbetslösheten. " Jobb skapas genom nya order till växande företag", slog Damberg fast.

Socialdemokraterna låtsas alltså som att det är innovationer som ska avhjälpa jobbkrisen. Uppfinningar i all ära, men det hjälper inte mot arbetslösheten. I synnerhet inte mot en arbetslöshet som beror på att många är för svagt rustade för arbetsmarknadens krav. Det är som att ploga snö med en kratta.

Över huvud taget står Socialdemokraterna förbluffande tomhänta i jobbfrågan. Partiet underkänner i princip allt som forskningen lyfter fram: sänkt ersättning i trygghetssystemen, jobbskatteavdrag, låga ingångslöner, låga marginalskatter och lärlingssystem.

Det enda område där Socialdemokraterna har en politik värd namnet är arbetsmarknadspolitiken. Fler subventionerade anställningar och fler i skolbänken är kloka rekommendationer. Men som svar på jobbkrisen räcker det inte. Vad ska hända med alla de som inte orkar eller klarar att fullfölja studierna? Hur ska man exempelvis bemöta vuxna människor som kanske bara har två års skolgång med sig i bagaget - ska de läsa igen hela grund- och gymnasieskolan?

Där står Socialdemokraterna svarslösa. Alla ska med i kompetenslyftet och matchas mot de högkvalificerade jobben, punkt.

Regeringen har inte heller någon plan för hur man ska hantera de nya utmaningarna på arbetsmarknaden. Medan S vill utbilda bort problemet försöker regeringen subventionera bort det. Men även om Rut-avdraget framstår som ett synnerligen lyckat påfund är breda subventioner i allmänhet en dyr och ineffektiv väg att gå.

Grundproblemet på den svenska arbetsmarknaden är de höga ingångslönerna, som ligger i världstopp. Särskilt höga är trösklarna till servicejobb inom handel och hotell- och restaurang, som är naturliga instegsjobb för ungdomar och andra utan arbetslivserfarenhet.

Ingen annanstans inom EU är andelen låglönejobb så liten som i Sverige - ynka 2,5 procent (Eurostat). Samtidigt som antalet lågutbildade växer försvinner de lågkvalificerade jobben i snabb takt. De senaste tio åren har utbudet av arbeten där det räcker med kort utbildning minskat med 25 procent. Det är en ekvation som inte går ihop.

En rad tunga instanser har lyft fram detta problem. Senast var det OECD som i sin Sverigerapport efterlyste sänkta ingångslöner för att integrera ungdomar med låg utbildning, invandrare, sjuka och funktionshindrade på den svenska arbetsmarknaden.

Men i den svenska debatten förblir detta en fråga långt ute i marginalen. Finansminister Anders Borg talar visserligen om problemen med "höga trösklar" och "en sammanpressad lönestruktur", men han vågar sällan översätta detta till begriplig svenska.

Varken regeringen, oppositionen eller medierna utkräver något som helst ansvar från LO för den höga arbetslösheten bland svaga grupper. I stället upprätthåller man skenet av att arbetslösheten är en fråga som regeringen ensamt råder över.

Det är dags att hyfsa jobbdebatten. En helt avgörande faktor för arbetslöshetens nivå - lönebildningen - ligger utanför politikens makt i den svenska modellen. LO har tagit ett föredömligt ansvar när det gäller löneökningarnas nivå generellt sedan Industriavtalet kom på plats år 1997. Detsamma kan dock inte sägas om lägstalönerna, som tvärtom har höjts mer än andra löner.

Här borde fokus ligga i jobbdebatten. Sätt LO under press att frysa ingångslönerna under ett antal år. Utvidga samtalen med parterna till att också handla om hur nyanlända och långtidsarbetslösa ska ges en chans på arbetsmarknaden. Efter jobbpakten för unga är det dags att sänka trösklarna även för andra utsatta grupper.

Att inte prata om det egentliga problemet på arbetsmarknaden är att svika dem som står allra längst bort.