Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Anna Dahlberg: Ett onödigt krig

En sann Israelvän måste våga kritisera Israel.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ingen konflikt väcker så starka känslor som den israelisk-palestinska. Säg Kashmir,  Somalia eller Sri Lanka och de flesta skulle svara att det är alldeles för komplicerat att uttala sig om. Men när det gäller Mellanösternkonflikten har alla en åsikt och den är sällan ljum.

 Över 1500 kommentarer har strömmat in på vår ledare om flyganfallen mot Gaza förra helgen och mejlkorgen är full. De flesta är arga över att vi inte helhjärtat sluter upp bakom Israel och lägger all skuld på Hamas. Israel måste ha rätt att försvara sig mot en terrororganisation som skjuter raketer mot dess befolkning, inskärper många läsare.

 Ja, självfallet har Israel rätt att försvara sig mot raketbeskjutningen. Men det som många verkar blunda för är att Israel antagligen hade kunnat slippa Qassamregnet utan att skicka i väg ett enda F 16-plan. 

 Skälet till att Hamas inte ville förlänga vapenvilan 19 december var att Israel vägrade häva blockaden mot Gaza. Islamiströrelsen hade på goda grunder trott att gränserna skulle öppnas igen i utbyte mot att raketbeskjutningen tystnade. Men så blev det aldrig.

 Israel lägger skulden för detta på Hamas. Men i grund och botten handlar det om att Israels Gazapolitik har haft ett vidare syfte än att skapa lugn  i söder -  nämligen att underminera Hamas styre.

 Kriget i Gaza är därför inget nödvändigt försvarskrig, utan ett krig som med största sannolikhet hade kunnat undvikas om vapenvilan getts en verklig chans. Det är detta som gör det svårt att sluta upp bakom offensiven -  en offensiv som i går kväll  gick in i en ny farlig fas då israeliska markstyrkor rullade in i Gaza. 

 Israels problem är att dess vänner alltför ofta är flata ja-sägare. Var har kritiken funnits mot den kontraproduktiva blockaden mot Gaza? När hördes senast ett ord om den ständigt pågående bosättningsexpansionen på Västbanken och i östra Jerusalem?

 Israels kritiker håller så klart inte igen, utan vältrar sig i ord som statsterrorism och apartheid. Men jag avser inte dem, utan Israels vänner. De som vill den judiska staten väl. De som Israel lyssnar på.

 Deras tystnad är förödande inte bara  för israeler, utan för palestinier och  regionen i stort. 

Israel behöver omvärldens påtryckningar för att inte lamslås av det hopplöst instabila valsystemet och för att kunna stå upp mot bosättarrörelsen. Men  i stället bemöts landet  av en kronisk  undfallenhet.

 Bushadministrationens missriktade omsorg har lett till åtta förlorade år för fredsprocessen. EU har inte varit mycket bättre. 

 Nyligen belönade man Israel med ett fördjupat samarbete, utan att på något sätt villkora det med framsteg  i fredsprocessen. Och nu tar EU:s kanske mest pro-israeliska land, Tjeckien, över ordförandeklubban i EU.

 Så bäddar Israels vänner för att Likudledaren Benjamin Netanyahu kan komma tillbaka till makten efter nyvalet i februari och sätta ännu en spik i fredsprocessens kista.

 Vad Israel skulle behöva är vänner som säger som det är. En ny amerikansk administration som pekar med hela handen  och förklarar att blockaden av Gaza måste hävas, att det har varit ett stort misstag att understödja splittringen mellan ett "Hamasstan" och ett "Fatahstan" och att en kommande fred innebär att Israel måste dra sig tillbaka till 1967 års gränser med några smärre justeringar och dela Jerusalem.

 Det är förstås lättare sagt än gjort att skapa fred i Mellanöstern. Fiendeskapen mellan Hamas och Fatah är numera så djup att det kommer att bli svårt att försonas. Det finns fortfarande inget bra svar på rakethotet och i bakgrunden lurar den stora konflikten med Iran.

 Men Obama  skulle kunna  börja med att damma av Syrienspåret  och att tala  klarspråk om fredens förutsättningar. Inget skulle göra mer för att försvaga de radikala krafterna  i regionen.