Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Anna Dahlberg: Ett krig vi måste vinna

KABUL. Det är inte omvärldens närvaro som är problemet i Afghanistan. Det är vår frånvaro.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

USA skickar 21 000 nya soldater till Afghanistan. Samtidiget lägger man in en högre växel i träningen av den afghanska armén och polisen.
Foto: Foto: ANNA DAHLBERG

Efter en vecka i Afghanistan slår det mig att jag egentligen har besökt två länder. I Kabul strömmar småflickor fram på gatorna med skolväskan vippande på ryggen. Det bankas och hamras i skjulen och kommersen är hektisk.

 I södra Afghanistan möter jag en helt annan verklighet. Runt den amerikanska basen finns visserligen en liten ficka av normalitet. Det byggs nytt och Zabulprovinsens enda två flickskolor håller öppet. Barnen vinkar och gör tummen upp när våra militärfordon åker förbi.

 Men med blotta ögat kan man se en by dit talibanerna kommer om natten. Så nära är hotet. Den internationella närvaron är bara en enklav i talibanland. 

 Denna brist på kängor på marken har varit ett avgörande hinder under hela Afghanistaninsatsen. Européerna har varit ovilliga att sända sina soldater till de södra och östra delarna medan USA har varit alltför upptaget av Irakkriget. I stället för att försöka vinna över befolkningen har USA flygbombat, gjort räder och sedan retirerat till sina baser.

 Det har varit en förödande strategi. Priset för denna misskötsel av kriget betalar  Afghanistan i dag.

 Den nya Obamastrategin syftar till att bryta den onda cirkeln. Sammanlagt sänder USA 21000 nya soldater till landet. Samtidigt lägger man in en högre växel i träningen av den  afghanska armén och polisen.

 Med fler soldater hoppas man kunna utvidga regeringssidans kontroll över landet, vilket i sin tur möjliggör att hjälparbete och samhällsservice kan komma i gång. Själva poängen är att den militära förstärkningen ska följas av en civil dito.

 Det är uppenbart att USA försöker kopiera framgångsrecepten från Irak. Gång på gång får jag flashbacks från min tid som inbäddad reporter i Irak för ett och ett halvt år sedan. Det är samma truppförstärkning, samma grundläggande strategi -  "Rensa, hålla, bygga" -  och samma försök att vinna över befolkningen med hjälp av dollarbuntar och sysselsättningsåtgärder. 

 En ärrad soldat berättar för mig hur han reser runt i byarna i Zabulprovinsen och erbjuder snabba projektstöd på 10000 dollar om de lovar att rapportera om talibanernas rörelser. En annan satsning går ut på att skapa 50000 nya jobb i Kabul för att förhindra att unga män lierar sig med talibanerna.


 Jag är övertygad om att detta är rätt väg att gå. Efter sju förlorade år har vi till sist fått en trojka -  Barack Obama, David Petraeus (mannen bakom vändningen i Irak) och general McKiernan -  som förstår sig på den här typen av konflikter. I stället för cowboy-artade idéer om att döda så många "bad guys" som möjligt fokuserar de på att vinna befolkningens stöd och erbjuda alternativa försörjningsmöjligheter till al-Qaidas och talibanernas lönecheckar.

 Min enda oro är att det kan vara för lite, för sent. 

 I Irak hade sunnimuslimerna insett att de inte skulle kunna vinna tillbaka makten i Bagdad och börjat vända al-Qaida ryggen. I Afghanistan är dynamiken en annan. Talibanerna är på frammarsch över hela regionen. Klanerna är splittrade och vågar inte stå upp mot talibanerna.

 Och det är inte bara extremisterna som Natostyrkan har att slåss mot. Ett lika stort problem är regeringen Karzais misslyckande. I presidentens närhet finns såväl krigsförbrytare som knarkbaroner alltmedan korruptionen grasserar. Värst är polisen som är inblandad i allt från utpressning till vapenförsäljning.

 Detta har skapat ett förtroendeunderskott som riskerar att växa ytterligare om valet 20 augusti skulle uppfattas som ojust. Och även om vi gör tankeexperimentet att både Natostyrkan och regeringen Karzai börjar göra allt rätt i Afghanistan så kommer det att vara svårt att besegra talibanerna så länge Pakistan erbjuder en fristad åt dem.


 Utmaningen som vi står inför i Afghanistan är därför gigantisk. Men med den nya inriktningen har utsikterna att lyckas ökat väsentligt, åtminstone om vi har tålamodet att stanna i flera år till.

 Det bör vi ha. Att återigen överge Afghanistan och låta talibanerna komma tillbaka till makten i Kabul vore ett fatalt misstag.