Anna Dahlberg
Reaktionerna har varit många efter statsministerns uttalande om att en svensk Nato-ansökan skulle bidra till att ”destabilisera läget i Europa”. Ordvalet blev snabbt en världsnyhet hos Reuters, Bloomberg och Financial Times.
”Anmärkningsvärt språkbruk medan Ryssland bedriver krig i Europa”, skrev Financial Times korrespondent i Norden och Baltikum på Twitter. Den ledande finska försvarsforskaren Charly Salonius-Pasternak påpekade att statsministerns utspel kan få konsekvenser för det finsk-svenska försvarssamarbetet: ”Ifall Finland under rådande läge skulle välja att gå med i Nato, skulle Sverige i och med det här vara den första som har kritiserat Finlands beslut efter Ryssland.”
Så hur ska man förstå Magdalena Anderssons ordval? Var det en omedveten felsägning? Omger hon sig med okunniga utrikespolitiska rådgivare?
Jag lutar nog mest åt att statsministern inte har lämnat den inrikespolitiska arenan ännu. Hon är mentalt kvar i en blågul debatt där hon ska försvara Socialdemokraternas traditionella ståndpunkter mot en borgerlighet som pressar på för en kursändring.
Natofrågan är känslig inom partiet, och om S ska ändra position ska det ske på ett sätt som gagnar partiet snarare än att se ut som en eftergift högerut. Dessutom är det val i september.
Men Magdalena Andersson måste förstå att det inte bara är svensk publik som lyssnar när hon talar. Hela världen sitter på åskådarplats och följer hur Sverige och Finland orienterar sig säkerhetspolitiskt efter Putins anfallskrig.
Då måste man väga orden på guldvåg. Vilka signaler sänder det som sägs till Kreml? Vilket budskap skickar vi till de länder som Sverige står närmast säkerhetspolitiskt, inte minst till Finland?
När Magdalena Andersson slår fast att Sverige skulle bidra till att destabilisera läget i Europa om vi ansöker om Natomedlemskap säger hon indirekt detsamma om Finland.
Det vore med andra ord oansvarigt om Finland valde att lämna in en ansökan i detta läge, enligt det svenska synsättet. Tala om en olycklig signal att skicka till vårt grannland i ett läge då de just har inlett en förutsättningslös säkerhetspolitisk debatt.
Signalen till Kreml är lika problematisk. Alltsedan Putin lämnade över sin kravlista den 17 december – med ett stopp för nya Natomedlemmar som en av huvudpunkterna – borde den svenska regeringen ha hållit sig till ett och samma budskap: Sverige bestämmer själv över sitt säkerhetspolitiska vägval. Inga hot och inget vapenskrammel från Rysslands sida kommer att begränsa vår handlingsfrihet.
Om regeringen ändå känner en stor – och i delar förmodligen befogad – rädsla för ryska repressalier bör den hålla tyst om detta. Vi ska aldrig utåt ge intrycket att vi tar hänsyn till potentiella reaktioner från Moskva, och vi ska framför allt inte skuldbelägga oss själva i sammanhanget.
Sverige bidrar inte till att destabilisera läget genom att själva välja vilka vi vill samarbeta militärt med. Om läget skulle bli instabilt av en svensk eller finsk Nato-ansökan beror det på att Kreml vägrar att respektera vår rätt till självbestämmande och kräver att vi underordnar oss den ryska intressesfären.
Magdalena Andersson bör så snart som möjligt ta tillbaka sitt uttalande.