Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Amerikaniseringen av debattklimatet

Det nya medielandskapet har gjort det lättare än någonsin att leva i en ekokammare som bara bekräftar den egna världsbilden. USA visar faran med en sådan utveckling.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En fråga dyker upp gång på gång i politiska samtal numera. Varifrån kommer den starka vänstervågen? Hur ska man förstå att väljarna flyr mittenpartierna och söker sig ut på kanterna?

Det finns säkert flera förklaringar till den nya dynamiken. En är Socialdemokraternas och Moderaternas ängsliga och andefattiga stångande i mitten. En annan att många unga väljare aldrig har upplevt något annat än alliansstyre. Precis som MUF-arna radikaliserades på 80-talet blir regeringen Reinfeldt ondskans inkarnation för dagens rastlösa unga.

Men jag undrar om vi inte har underskattat en annan aspekt - förändringen av medielandskapet. Under lång tid låg vänsterns opinionsbildning i träda. A-pressen gick i konkurs år 1992 efter många års misskötsel; arbetarrörelsen hade visat sig vara notoriskt usel på att bedriva tidningsverksamhet.

Nu har LO gett sig in i kampen på allvar igen med satsningar såsom nätsajten Politism. Samtidigt har Aftonbladet återknutit till sitt politiserade arv. Man är inte längre en vänstertidning bara på ledarplats; hela varumärket andas tidstypisk radikalism.

I samma veva har ETC:s Johan Ehrenberg startat en daglig nyhetstidning vars själva verksamhetsidé är att spegla världen genom ett vänsterperspektiv. Härom dagen toppades exempelvis sajten av inrikesnyheten "HRF: Sekos kamp är vår" och utrikesnyheten "Clinton - kvinnokämpe eller krigshetsande hök?"

Till det ska läggas vänstersajter som Dagens Arena och Alliansfritt Sverige. Sammantaget har vänstern gjort en kraftfull medial comeback med nätet som ny plattform.

I en helt annan del av det politiska spektrat pågår en motsvarande mobilisering. På sajter som Avpixlat och Fria Tider serveras läsarna en alternativ bild av verkligheten i förhållande till traditionella medier. Alla nyheter filtreras genom ett och samma raster: invandringen som den påstådda roten till alla problem.

Lägg till detta framväxten av sociala medier som Facebook och Twitter och vi får ett helt nytt medialt kretslopp. Likasinnade samlas kring alternativa debattscener. Man läser, gillar och delar samma grejer och får följaktligen sina egna föreställningar bekräftade.

Ekokammare kallas detta fenomen i amerikansk debatt. I avsaknad av starka public service-kanaler har mediemarknaden i USA alltmer utvecklats till en ideologisk maktkamp. Högern dominerar med Fox News och konservativa radiopratare som Rush Limbaugh som lockbeten. Vänsterns moteld består av tv-kanalen MSNBC.

Problemet med dessa ekokammare är att de spär på den politiska polariseringen i USA. Väljarna matas bara med den egna sidans argument och behöver aldrig en ta del av motståndarens syn på saken. Följden har blivit ett alltmer lamslaget Washington; den politiska mitten har imploderat.

Sverige är långt ifrån något USA. Tvärtom utmärks vårt medielandskap av public services starka ställning och ett utbrett tidningsläsande. Men det är trenden som är det intressanta här.

Allt färre prenumererar på tidningar och allt färre sitter bänkade framför Rapport på kvällen. Vi konstruerar alltmer vår egen verklighetsbild genom att välja, gilla och blocka. Public service fungerar dessutom ibland självt som ett eko av den polariserade debatten genom att lyfta fram Twitterstormar som stora nyheter.

Jag vill inte låta som en apologet för gammalmedia här. Valfriheten har skapat fantastiska möjligheter. När alla kan vara sin egen utgivare släpps nya röster fram, kunskap sprids och motbilder etableras.

Men som på alla andra områden riskerar valfriheten också att leda till segregation. Man behöver inte längre möta den andra och hennes argument. Man kan leva i sin egen åsiktsbubbla utan att bli ifrågasatt.

Det är knappast någon slump att den politiska polariseringen växer samtidigt som den mediala polariseringen tilltar. I det ena lägret är man övertygad om att Sverige lider av en galopperande rasism och sexism, i det andra att Sverige håller på att gå under på grund av mångkulturen. Varje dag får anhängarna den egna verklighetsbilden bekräftad av likasinnade.

Min förra söndagskrönika "Myten om det rasistiska Sverige" bemöttes exempelvis i veckan på vänstersajten Dagens ETC av Nabila Abdul Fattah. Hon skriver att mina siffror inte betyder någonting för henne. Det viktiga är i stället hennes egen och omgivningens upplevelse av verkligheten. I hejarklacken på Twitter konstaterar någon raskt att mina argument kan likställas vid förnekelse av Förintelsen.

Så olika har bilderna av dagens Sverige blivit. Man kan fråga sig vad det gör med debattklimatet och politiken.

Vi är som sagt inget USA. Men det ekar alltmer i åsiktskamrarna och de politiska flankerna mobiliserar. Det är inte bara skolan och boendet som håller på att segregeras. Även medielandskapet och verklighetsbilderna glider isär.

Det blir något för statsvetarna att fundera över när valresultatet ska analyseras i september.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!