Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Almega-högern blundar för fusket inom jobbinvandringen

Det kan omöjligen vara nödvändigt att rekrytera diskare och städare från andra sidan jordklotet.
Foto: HUGO NABO / DN TT NYHETSBYRÅN
Antalet ansökningar om arbetstillstånd har ökat kraftigt under senare åre.
Foto: SAMUEL UNéUS

Moderaterna har utsatts för en kritikstorm från höger efter att ha föreslagit fullständigt självklara åtgärder för att få bukt med missbruket inom arbetskraftsinvandringen. Det visar på det osunt starka inflytandet från näringslivets lobbyister.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I veckan avslöjade tidningen ETC hur restaurangkedjan Indian Garden säljer arbetstillstånd till Sverige för 100 000 kronor. Tidigare anställda vittnar om hot och slavliknande villkor i köket medan företagets grundare lever lyxliv.

Få lär ta notis om nyheten. Avslöjandena om hur skrupelfria arbetsgivare säljer arbetstillstånd till tredjelandsmedborgare och/eller tvingar arbetstagare att betala tillbaka stora delar av lönen har varit så många vid det här laget att det är svårt att hålla räkningen. 

Några exempel är vittnesmålen om hur mongoliska gästarbetare utnyttjas inom Sushi Yama eller Uppdrag Gransknings avslöjande om hur vietnameser betalar 200 000 kronor för ett arbetstillstånd och tvingas till arbetsveckor om 60 timmar på nagelsalonger

Även de brottsbekämpande myndigheterna har gång på gång pekat på problemet. Så här står det exempelvis i lägesbilden om organiserad brottslighet 2019: ”De samverkande myndigheterna beskriver att systematiskt utnyttjande av arbetstillstånd förekommer exempelvis för att komma åt välfärdsmedel eller exploatera utländsk arbetskraft i Sverige.” Vidare skriver man: ”Handel med arbetstillstånd med hjälp av falska intyg bedöms vara en inkomstkälla för organiserad brottslighet med konsekvenser för flera myndigheter.” 

I höstas släpptes rapporten ”Olle” från Nationellt underrättelsecentrum (NUC) som granskar hur arbetstillstånd utnyttjas inom den personliga assistansen. I rapporten slås det fast att arbetstillstånd inom personlig assistans ”utnyttjas systematiskt för assistansbedrägerier, illegal migration, arbetskraftsexploatering, brukarimport och annan ekonomisk vinning”. 

Ändå är det inte detta problem som står i centrum för debatten om arbetskraftsinvandringen. I stället har upprördheten – i synnerhet inom den näringslivsdyrkande högern – riktats mot de så kallade kompetensutvisningarna. 

Den bild som har getts är att Sverige kastar ut IT-specialister för struntsaker i parti och minut. Januaripartierna har tillsatt en utredning som bland annat ska motverka kompetensutvisningarna och på Dagens Industris ledarsida krävde man i veckan ett slut på vansinnet: ”Behovet av att få stopp på deporteringen av högkvalificerad arbetskraft är skriande” (DI 2/2).

Så hur ligger det egentligen till? Enligt Migrationsverkets statistik från år 2020 beviljades 99 procent av alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd för yrken med krav på fördjupad högskolekompetens. Andelen kompetensutvisningar uppgår med andra ord till en procent (och rimligen är vissa avslag motiverade). Året dessförinnan var siffrorna 98 procent bifall och två procent avslag. 

Självklart finns det förbättringspotential även på detta område, men det säger något om debatten att detta tema har blivit så dominerande trots att problemet i praktiken löstes i och med ”luciadomarna” 2017, som möjliggjorde helhetsbedömningar av ansökningarna.

Det som diskussionen borde handla om är hur vi ska förhindra missbruk av västvärldens mest öppna system för lågkvalificerad arbetskraftsinvandring. Problemen handlar inte bara om fusk och utnyttjande av människor i utsatt beroendeställning. 

Det uppstår också en sammanblandning av asyl- och arbetskraftsinvandringen när personer utan yrkeskvalifikationer kan hämtas till Sverige av privata arbetsgivare eller byta spår på plats i Sverige. Det är talande att de två länder varifrån det kommer flest anhöriga per arbetskraftsinvandrare är Irak och Syrien. Efter bara fyra år med arbetstillstånd i Sverige är det möjligt att ansöka om permanent uppehållstillstånd.

Den lågkvalificerade invandringen medför dessutom offentliga kostnader och undanträngningseffekter när enkla arbeten som städjobb går till tredjelandsmedborgare i stället för till arbetslösa i Sverige. 

Det finns så många uppenbara brister i systemet som borde ha rättats till för länge sedan:

• Det ställs inget försörjningskrav vid anhöriginvandring, vilket det till och med gör för svenska medborgare som vill ta hit en anhörig med utländska rötter. 

• Det finns inget krav på heltidsarbete. Personer kan alltså rekryteras från andra sidan jordklotet för att arbeta deltid i Sverige för 13 000 kronor per månad – något som Migrationsverket misstänker sätts i system av vissa arbetsgivare (arbetstagarna tros i själva verket arbeta heltid).

• Det är inte förbjudet för en arbetsgivare att ta betalt för en anställning eller att kräva tillbaka lön (!). Trots att ett sådant straffansvar har föreslagits (SOU 2016:91) har det aldrig införts. Arbetsgivaren kan också försämra arbetsvillkoren utan att behöva anmäla det.

• Personer som har fått avslag på sin asylansökan i domstol kan kringgå utvisningsbeslutet genom så kallat spårbyte. Det undergräver legitimiteten i prövningsprocessen och innebär en ”pullfaktor” för Sverige.

• Systemet möjliggör så kallad brukarimport av personer med funktionshinder. 

Det kan omöjligen vara nödvändigt att hämta hit personer från Ulan Bator eller Bagdad för att städa och diska i Sverige.

Efter Moderaternas omsvängning finns det nu äntligen en politisk majoritet för att städa upp i detta system. De förslag som M presenterade i veckan borde egentligen vara självklarheter i alla politiska läger och hade betraktats som det i vilket annat västland som helst. 

I stället har M mötts av en skur av kritik från höger. Timbro, Almega, Visita, MUF, Centerpartiet och en rad borgerliga ledarsidor har ventilerat sitt stora missnöje med Moderaternas kursomläggning. 

En färsk rapport från tjänstesektorns arbetsgivarorganisation Almega, som kritikerna hänvisar till, påstås visa att all form av arbetskraftsinvandring är lönsam och att inga av de föreslagna skärpningarna behövs. Men den som läser rapporten blir snabbt fundersam. 

De offentliga kostnaderna för anhörigas utbildning antas till exempel bara var hälften av inföddas – trots att medföljande barn i ytterst få fall kan svenska. Arbetskratsinvandrare utan någon inkomst har räknats bort ur urvalet. Det finns ingen uppskattning av undanträngningseffekter, och trots de stora problemen med kriminella upplägg inom den personliga assistansen finns inget antagande av hur många miljoner/miljarder detta kostar skattebetalarna.

Eftersom rapporten bara ger en ögonblicksbild finns heller inga långsiktiga beräkningar av kostnader för exempelvis garantipension för den grupp som stannar permanent i landet. 

Ändå kommer Almega-rapporten bara fram till en nettovinst på 1,7 miljarder kronor årligen för arbetskraftsinvandringen, inklusive alla högutbildade IT-specialister. Det är förvånansvärt lite. 

Ingen i debatten ifrågasätter ju värdet av att högutbildade personer invandrar till Sverige. Däremot inser var och en att ett deltidsarbetande köksbiträde aldrig kommer att kunna betala in skatt som motsvarar skolpengen för tre medföljande barn. Varför ska svenska skattebetalarna bekosta det?

Argumenten från näringslivshögern går inte ihop. Å ena sidan hävdar man att nästan allt handlar om kompetensinvandring och att antalet enkla jobb är försvinnande få. Å andra sidan skulle det tydligen innebära en katastrof om det infördes ett lönegolv på 31 700 kronor. Hur ska man ha det?

En del av förvirringen handlar om definitionen av bristyrken. De flesta tänker nog på specialistsjuksköterskor och civilingenjörer när de hör det ordet. Men på den lista över yrken med ”stor efterfrågan” som Arbetsförmedlingen skickar över till Migrationsverket finns även arbeten som städare, personliga assistenter och vårdbiträden med. Det är rimligen denna lista som exempelvis Almega hänvisar till när de hävdar att 90 procent av arbetstillstånden går till ”bristyrken”.

Men om näringslivet på allvar hävdar att det är svårt att rekrytera till den sortens jobb trots den höga arbetslösheten i Sverige finns hela EU:s gemensamma arbetsmarknad att tillgå. Det kan omöjligen vara nödvändigt att hämta hit personer från Ulan Bator eller Bagdad för att städa och diska i Sverige.

Det är ett problem att näringslivet tar så lätt på problem med fusk, kriminalitet och att övervältra kostnader på skattebetalarna. Ett ännu större problem är att detta lättsinne får så stort genomslag inom delar av borgerligheten. 

Heder åt Moderaterna (och KD) som vägrar gå i Almegas ledband.