Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Alliansen har varit bättre än sitt rykte

Svenska folket har tröttnat på alliansen. Men historiens dom kommer att bli snällare än väljarnas.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Valet 2006 vann alliansen på entusiasm över det nya. Fyra år senare återvaldes den av rädsla för alternativet.

Inget talar för att man kommer att kunna göra om den bedriften. Utan Greklandskrisen och den rödgröna skuggbudgeten låter sig medelklassen knappast skrämmas ännu en gång, hur mycket Anders Borg än försöker.


Alliansen slåss mot demokratins egna naturkrafter: väljarnas rastlösa begär efter nytt blod vid makten och en massiv vänstervåg som följer på den tidigare högervågen.

De enda vapen som alliansen har kvar är de som borgerligheten traditionellt har saknat - enigheten och trovärdigheten i den ekonomiska politiken.

Det börjar bli dags att göra bokslut över alliansens tid i regeringsställning. Vilka reformer kommer att åldras väl och vad kommer att framstå som fatala misstag i historiens backspegel?


Svenska Dagbladets förre ledarskribent Claes Arvidsson har gjort ett sådant försök i boken "Från Högfors till Maramö" (Ekerlids). Det är en gedigen genomgång av alliansens furiösa reformagenda de första åren och det trassel som sedermera har snärjt ambitionerna.

Arvidssons slutsats är att alliansen har förflyttat mitten i svensk politik höger ut. Skatterna har sänkts med 138 miljarder kronor och valfriheten har byggts ut. På mer politiskt känsliga områden har reformer i stället genomförts under radarn. Värnskatten och Las har behållits, men skiktgränserna i skatteskalan har höjts och möjligheterna till visstidsanställningar utökats kraftigt.

Minst lika viktigt är att alliansen har tvingat Socialdemokraterna höger ut. Partiet har ändrat sin skolpolitik och accepterat större delen av de historiska skattesänkningarna. Sverige har på så vis blivit ett mer borgerligt land.


Arvidssons bok har stora förtjänster, men den lider av den underliggande lojaliteten mot undersökningsobjektet. Kritiken är försiktig och inlindad med undantag för Arvidssons eget specialområde - försvarspolitiken.

Alliansens mest flagranta försummelse - bostadspolitiken - är knappt nämnd i boken. Bostadskrisen slår mot svensk ekonomi på flera sätt. Den försämrar matchningen på arbetsmarknaden och hämmar tillväxten i storstäderna. Prisrallyt driver dessutom på hushållens skuldsättning, vilket har lamslagit Riksbankens räntepolitik.

Ändå har alliansen vägrat att ta tag i de strukturella problemen på svensk bostadsmarknad, såsom hyresregleringen och ränteavdragen. Tvärtom har man eldat på priserna genom att avskaffa fastighetsskatten.

Bostadsfrågan har blivit inrikespolitikens gisslan, och alliansen har gladeligen spelat med.


Det andra stora misslyckandet är skolan. Trots en kanonad av reformer har Jan Björklund (FP) inte lyckats häva vare sig lärarkrisen eller systemkrisen. Vi borde ha lärt oss av Finland, där skolan styrs med tillit eftersom man kan lita på såväl lärarna som huvudmännen. I Sverige har vi i stället skapat en kontrollskola som ska kompensera för undermåliga lärare och oseriösa huvudmän.

Till listan över motgångar måste också läggas försvaret, polissatsningen, tågtrafiken och den vildvuxna välfärdsmarknaden.

Man kan ana en gemensam nämnare till många av alliansens problem. De borgerliga kom till makten fulla av självförtroende och övertygade om att konkret reformarbete var lika enkelt som på papperet. Energiska ministrar och privatiseringar skulle sätta fart på ineffektiva verksamheter. När verkligheten bjöd på motstånd var man oförberedd.


Ändå är jag övertygad om att historiens dom över alliansregeringen kommer att bli rätt välvillig. Den ekonomiska krisen har hanterats skickligt. Det konstaterade även Finanspolitiska rådet som granskade krishanteringen nyligen.

Men framför allt kommer alliansen att rosas för arbetslinjen. Det pågår en svartmålning av jobbläget i debatten som inte alls återspeglar verkligheten. Få känner exempelvis till att Sverige har den högsta sysselsättningsgraden och den lägsta långtidsarbetslösheten i hela EU.

Trots den utdragna krisen och det ökande antalet äldre har sysselsättningen hållits uppe på samma nivå som under högkonjunkturen 2006. Det visar att något fundamentalt har hänt på svensk arbetsmarknad sedan förra krisen på 90-talet.

Ett stort problem kvarstår - lågutbildade och utomeuropeiskt födda har svårt att hävda sig på en arbetsmarknad med världens högsta ingångslöner. Den frågan har alliansen inte velat ta i, väl medveten om att LO skyr alla sådana diskussioner. Men det förtar trots allt inte värdet av jobbskatteavdragen och sjukreformen.


Alliansen har ofta anklagats för att bara ha en idé - arbetslinjen. Men en idé är faktiskt mer än ingen. Det är svårt att se att Socialdemokraterna har något motsvarande projekt för att förändra Sverige, trots snart åtta år i opposition.

Snarare har Socialdemokraterna anammat regeringens politik, om än inte i ord så väl i handling. Det är i sig ett slags erkännande. Alliansen må förlora valet i höst, men den har i viktiga avseenden vunnit matchen om det politiska innehållet.