Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Alliansen gör inte någon glad längre

Det blåser motvind för alliansen. Det är lika bra att partierna lägger mer energi på att profilera sig själva.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Alliansen är svaret på frågor som allt färre väljare ställer sig. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Stödet för alliansen har sjunkit till en ny bottennivå. Inte sedan valet har så få väljare sympatiserat med de borgerliga partierna - 38 procent i juni, enligt Svensk väljaropinion. Det är häpnadsväckande siffror med tanke på att väljarna så gott som alltid straffar sittande regeringar.

Misslyckandet beror inte bara på alliansen själv. Sverige befinner sig mitt i en brinnande högkonjunktur. Det är svårt att bedriva oppositionspolitik när ekonomin fungerar som ett självspelande piano som valfri minister kan posera framför: "Se där - det byggs som aldrig förr! Vår jobbpolitik gör susen! Vi sparar mer än slarvern Anders Borg var i närheten av!"

Socialdemokraterna har också gjort en taktiskt slug högersväng i klassiskt hårda frågor som lag och ordning, migration, tiggeri, försvar och terror. Antingen har man sytt in allianspartierna i blocköverskridande uppgörelser eller så har man försökt neutralisera borgerliga utspel, såsom i budgivningen om fler poliser. Samtidigt tyngs allianspartiernas egen trovärdighet av att de själva misskötte dessa politikområden under sina åtta år vid makten.

Resultatet märks i den senaste opinionsmätningen från DN/Ipsos. S har numera gått om M som bästa parti i frågor som rör såväl lag och ordning som att förhindra terrorbrott. 

Går inte att vinna val på jobbfrågan i brinnande högkonjunktur

Men mycket av allianskrisen är hemmagjord. Partiledarkretsen imponerar inte och inger knappast den självklara känslan av regeringsduglighet. Moderatledarens problem har ältats i månader. Jan Björklund är indragen i en partiledarstrid och Ebba Busch Thor grälar öppet med Annie Lööf.

Fokus i debatten ligger också fel. Arbetsmarknaden formligen kokar och det har aldrig varit lättare att få ett arbete. Ändå nöter allianspartierna på om arbetslinjen och jobben, som om tiden hade stått still.

Visst är jobbgapet mellan utrikes och inrikes födda ett enormt bekymmer, men det går inte att vinna val på arbetslinjen på toppen av en högkonjunktur. Det som verkligen oroar väljarna - vid sidan av de hårda frågorna ovan - är tillståndet i välfärdens kärnverksamheter, inte minst krisen inom sjukvården.

Föreställ er för ett ögonblick hur Socialdemokraterna skulle opponera på regeringen i dagens läge. Löfven hade talat om ett Sverige som går sönder och en välfärd som krackelerar. Han hade utgjutit sig över kaoset på landets akuter, psykiskt lidande barn som inte får hjälp på BUP och äldre som blir fångar i sina egna hem.

Alliansen däremot rasar mot flygskatten och Reepalu-utredningen. Inte konstigt att det inte lyfter.

Strategerna inom S har insett att det är välfärden och den fysiska tryggheten som kommer att avgöra valet 2018. Alliansen verkar drömma om att vinna valet 2006 en gång till.

Alliansen är i ofas med tidsandan

Det leder oss osökt över till det djupare problemet inom alliansen. Den borgerliga fyrklövern framstår alltmer som svaret på frågor som få väljare ställer. Det är inte längre ekonomin som står i centrum för debatten. I stället dominerar frågor längs en annan axel, den så kallade GAL-TAN-skalan.

Här upplever väljarna hot på ett djupare, närmast existentiellt plan. I den ena polen ser man högerpopulismens framväxt som den stora ödesfrågan för vår tid. USA leds av en lögnhals som kallar medierna för "folkets fiender". Här hemma befäster Sverigedemokraterna sin position som landets näst största parti - ja, rentav det största bland männen och i Sydsverige. 

Den liberala demokratin utmanas på bred front över hela västvärlden av en blandning av fejknyheter, ryska påverkansoperationer, nationalism och anti-liberala idéer. Lägg till en dos klimatångest och känslan av att vi lever i en ny och farlig tid är komplett.

I den motsatta polen är hotbilden en annan. Man tycker sig se hur samhällskontraktet håller på att lösas upp. Det finns en krypande ångest över en okontrollerad kriminalitet och över om vården, skolan och omsorgen kommer att klara trycket från en snabbt växande befolkning.

En del tycker sig beskåda en systemkollaps i flyktingvågens spår. Andra känner bara en djup oro över vart Sverige är på väg.

Bättre att partierna profilerar sig själva

Ska man förstå det alltmer polariserade och oförsonliga debattklimatet måste man ha denna bakgrund klar för sig. Alarmismen är gemensam, men analysen skiljer sig åt diametralt. Den som vill lyckas politiskt behöver ha svar på åtminstone en av dessa hotbilder - "SD-hotet" eller "Sverige-hotet".

Det ställer till det för alliansen. För de väljare som mest av allt räds Jimmie Åkesson & Co är alliansen ett högst oberäkneligt projekt. Såväl M som KD har ju öppnat för att ta makten med hjälp av SD:s röster.

Omvänt är alliansen inget svar för de väljare som är rädda för den rekordstora invandringens effekter på Sverige. Tre av fyra borgerliga partier trycker på för att Sverige ska återgå till en mer generös migrationspolitik. Bara den senaste tiden har såväl Jan Björklund som Ebba Busch Thor krävt att ensamkommande ungdomar som riskerar utvisning ska få stanna i Sverige. 

Så vad ska borgerligheten ta sig till för att vända opinionssiffrorna så här ett år före valet? Ett alternativ vore att alliansen faktiskt ger klara och gemensamma besked i de frågor som uppenbarligen berör väljarna mest, det vill säga hur SD och migrationen ska hanteras efter valet.

Eftersom det inte verkar vara möjligt är det antagligen bättre att de borgerliga partiledarna släpper det krampaktiga greppet om varandras händer. Då kan partierna profilera sig själva inför valet. För just nu gör alliansen ingen glad.

 

Läs också: Annie Lööfs politik hänger inte ihop