Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Alliansen är rökt – dags för S och M att ta över

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det räcker inte att bara få ihop en ny regering. Den måste få något uträttat också. Tiden är mogen för en S-M-regering.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Inom psykologin brukar man tala om sorgens fem faser. Först inträder ett tillstånd av förnekelse av det som har hänt. Det övergår så småningom i ilska följt av förhandling och depression. Enligt Kübler-Rossmodellen är det först därefter som den sörjande kan nå fram till acceptans av det inträffade.

Var och en kan själv bedöma i vilken sorgefas alliansen befinner sig. Men ju snabbare de borgerliga accepterar att de har förlorat valet desto bättre för Sverige (givet att det preliminära valresultatet står sig).

Visst kan alliansen - eller snarare delar av alliansen - fortfarande gripa makten med hjälp av aktivt SD-stöd, men då bör man öppet argumentera för det. 

Det har stundtals varit plågsamt att höra alliansföreträdare och borgerliga opinionsbildare snurra in sig i ologiska resonemang om hur alliansen kan regera trots att den har matematiken emot sig. 

Lööf som statsminister är en usel idé

Det är dags att acceptera faktum - och gå vidare. Det innebär att nästa regering behöver byggas över blockgränsen. Många lyfter fram en S+MP+L+C-regering - eventuellt med Annie Lööf som statsminister - som en möjlig lösning.

Men det vore en usel idé på så många plan. Om den sittande regeringen var ett olyckligt äktenskap kan man bara föreställa sig hur dysfunktionellt detta månggifte skulle bli. S och C är varandras motpoler i den ekonomiska politiken.

Att ett åttaprocentsparti skulle ta över statsministerämbetet är också en bisarr tanke. En svensk statsminister leder regeringens arbete och utser och avsätter ministrar. Varför skulle S förminska sig själva till den grad att de låter C ha sista ordet i allt av vikt?

Det finns heller ingen legitimitet för en C-ledd regering; efter ännu ett val med SD som den stora vinnaren vore en utnämning av Annie Lööf till statsminister snarast att be om ökad polarisering. Då skulle det nya spänningsfältet i politiken dras upp mellan Lööf och Åkesson. Socialdemokraternas främsta försäljningsargument i varje valrörelse - att de är duktiga på att regera - skulle vara historia.

Allt kan inte bara handla om att isolera SD

Det är lätt att drabbas av tunnelseende i det låsta läge som har uppstått efter valet. Men det är faktiskt inte bara regeringsfrågan som måste lösas. Det måste finnas en bärande idé för nästa regering, och den idén kan inte bara vara att isolera SD. 

Det finns stora problem i Sverige som måste lösas. Under nästa mandatperiod kommer personalbristen och de växande behoven i offentlig sektor att bli ännu mer kännbara. Trygghetsfrågorna i vid bemärkelse kommer att dominera dagordningen mot fonden av en orolig omvärld.

Ovanpå det kommer antagligen en nedgång i ekonomin, som i värsta fall antar ett krisförlopp på grund av de höga riskerna kopplade till bostadslånen och Sveriges stora banksektor.

Expressens ledarsida har ända sedan januari förordat en storkoalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Vi har gjort det eftersom dagens låsta läge var lätt att förutse och att en storkoalition är det enda svar som erbjuder lösningar både på regeringsfrågan och på de viktigaste sakfrågorna.

Många invänder att politiken skiljer sig åt alldeles för mycket mellan S och M. I själva verket har partierna blivit alltmer lika. Socialdemokraterna har accepterat arbetslinjen och Moderaterna har slutit fred med välfärdsstaten.

Samtidigt har S och M närmast tävlat om vilket parti som är tuffast mot brottsligheten och mest pålitligt på migrationsområdet.

M rustar nattväktarstaten och S räddar välfärdsstaten

Här finns grunden till ett kraftfullt program för en kommande S-M-regering. Moderaterna kommer inför sina väljare att kunna hävda att de har genomfört en historisk upprustning av nattväktarstaten. 

Konkret handlar det om att tillföra stora belopp till försvaret liksom hela rättskedjan i kombination med krafttag för att återinföra lag och ordning. S och M skulle kunna upprätta en lång lista med åtgärder om allt ifrån att ta bort straffrabatter till att införa nya påföljder för unga och bekämpa den utbredda välfärdsbrottsligheten.

En S-M-regering skulle förlänga den tillfälliga flyktinglagen, motverka det växande skuggsamhället och begränsa den fortsatt höga migrationen till Sverige.

Socialdemokraterna å sin sida skulle kunna hävda inför sina väljare att de har räddat välfärden i en prövande tid. Nästa regering måste vara beredd att chockhöja de generella statsbidragen till kommunerna för att mildra personalkrisen och ta höjd för att antalet svenskar över 80 år ökar med 45 procent under det närmaste decenniet.

Parkera svåra frågor som LAS

Men ekonomin då? S och M bör enas om att ta initiativ till en ny skattereform. Det skulle inte bara vara bra för Sverige, utan rädda ansiktet på båda partierna. 

S kan kräva skattehöjningar som minskar den växande ojämlikheten när det gäller kapitalinkomster. M å sin sida kan få igenom strategiska sänkningar av inkomstskatterna, exempelvis slopad värnskatt.

När det gäller känsliga arbetsmarknadsfrågor kan partierna helt enkelt enas om att parkera dem. Inga ändringar i LAS, men heller inget slopande av visstidsanställningarna.

Som framgår finns det en hel del som en S-M-regering skulle kunna få uträttat under en mandatperiod. Den skulle lösa upp en rad proppar som har uppstått längs den traditionella höger-vänsterskalan på grund av småpartiernas starka ställning i respektive block. 

Visst kan man hävda att en S-M-regering vore den ultimata maktkartellen, som skulle få ytterkanterna att frodas ytterligare. Men man kan också se SD:s framgångar som en signal till S och M att på allvar ta itu med de problem som många väljare ser. Så länge oförmågan består kommer SD fortsätta att växa. 

Personkemin mellan Kristersson och Löfven borde fungera

Men vem ska bli statsminister då? Det rimliga svaret är Stefan Löfven, eftersom han företräder det största partiet. Men Moderaterna skulle kunna kompenseras genom att få tillsätta posterna som finansminister, utrikesminister och/eller justitieminister exempelvis.

Det finns dessutom skäl att tro att personkemin skulle fungera mellan pragmatikerna Löfven och Kristersson. Det är trots allt inte Carlsson och Bildt som ska samsas i Rosenbad.

Om dödläget efter valet ska brytas måste partierna börja tänka utanför boxen. Löfven och Kristersson har chansen att visa politiskt mod och skriva historia.

 

Läs också: Sätt stopp för Annie Lööf som statsminister 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!