Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Alliansen 2018 är ett projekt som aldrig lyfter

Alliansens reformagenda imponerar inte, skriver Anna Dahlberg. Foto: JOHAN NILSSON/TT

En svag och splittrad alliansregering är knappast svaret på de utmaningar som Sverige står inför.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I tisdags höll allianspartierna en gemensam presskonferens på Fålhagens vårdcentral i Uppsala. Det borde ha varit en stor sak. I samband med pressträffen presenterade alliansen nämligen sin samlade reformagenda: 117 punkter inom områdena integration och företagande, vård, klimat, skola och lag och ordning.

Ändå gick händelsen nästan spårlöst förbi. Moderaternas Hanif Bali har ensam genererat mer uppmärksamhet än alliansens nya reformagenda, låt vara att den senare har portionerats ut under sommaren. 

Det säger något om valrörelsen 2018. Men det säger också något om alliansen. I valet 2006 fick den borgerliga fyrklövern egen majoritet och hade en tydlig idé: arbetslinjen. Inför valet 2018 är alliansen en spillra av sitt forna jag och har inte längre något tydligt framtidsprojekt.

Till de borgerligas försvar ska sägas att detsamma gäller på andra sidan blockgränsen. S går mot sitt sämsta valresultat på över 100 år och den rödgröna regeringen har varit i upplösning sedan i våras.

Alliansen väjer för de svåra frågorna

Men låt oss ändå stanna ett tag vid reformagendan som ingen tycks ha läst. Den innehåller inga beräkningar på vad de egna förslagen kostar. Det må vara hänt, eftersom det trots allt inte är något valmanifest.

Problemet är snarare att agendan konsekvent väjer för det svåra. Migrationspolitiken, exempelvis, finns över huvud taget inte med. Inom borgerligheten finns det en önskan om att avföra den från dagordningen. 

Frågan ska hanteras i en parlamentarisk utredning där man enas över blockgränsen om en långsiktigt och hållbar migrationspolitik, heter det. Både Liberalerna och Centerpartiet har öppnat för någon form av förlängning av den tillfälliga lagen i väntan på en sådan bredare uppgörelse.

Men det är att blunda för verkligheten. Så sent som i veckan fick Sverige en förfrågan från EU om att ta emot migranter från ett räddningsfartyg som ligger i hamn i Sicilien. Socialdemokraterna sade nej, men uppenbarligen utan att tillfråga koalitionspartnern Miljöpartiet. Inför EU-toppmötet i juni körde regeringssamarbetet fast fullständigt kring hur Sverige ska ställa sig till EU:s nya idéer om asylcenter. Och strax efter valet kommer sannolikt frågan om de ensamkommande upp på dagordningen ännu en gång.

M-ledarens dubbla budskap är svåra att få ihop

Migrationspolitik är en levande materia som kräver ständigt nya ställningstaganden - både här hemma och i EU-kretsen. Den går inte att parkera i en utredning eller utforma på något långsiktigt hållbart sätt likt femåriga försvarsbeslut. Tvärtom ställer migrationsfrågan krav på snabb anpassnings- och omställningsförmåga.

Det kan visa sig att asylpolitiken blir en icke-fråga under den kommande mandatperioden, om EU:s asylcenter blir verklighet eller om migranterna på Medelhavet inte längre tas emot någonstans. Men det går heller inte att utesluta att Turkiet, som svar på den ekonomiska krisen, återigen vill sätta EU under press med migrationsströmmar som under hösten 2015.

Att sia om framtiden är svårt. Däremot kan vi lära oss av det som har varit. Sverige behöver en regering som kan säkerställa att det förs en stram migrationspolitik under åren framöver för att hantera den stora mängd människor som redan har kommit hit.

Det blir paradoxalt när Ulf Kristersson (M) ena dagen går ut i Financial Times och liknar tillståndet i Sverige vid 90-talskrisen - fast på invandringsområdet - och nästa dag försäkrar att det nog ska gå att hitta en bred samsyn i frågan. Om läget är allvarligt och akut kan det inte samtidigt vara lugnt.

Att bara ropa på skärpta straff hjälper inte

Det faktiska innehållet i reformagendan övertygar inte heller. Mycket är luftigt och ger intryck av att ha kastats ihop i all hast; saker ska "ses över", "samordnas" och det ska "verkas för högre kvalitet". Annat är skarpt, men problematiskt, såsom att lägga ner Arbetsförmedlingen - en idé som till och med ifrågasätts av tankesmedjan Fores, där Centerpartiet är största finansiär. 

På klimatområdet presenterar man inte ett enda förslag som skulle minska utsläppen här och nu. När det gäller lag och ordning finns det en hel del som är bra, men fokus ligger ensidigt på att skärpa straffen när rättsväsendets problem är ett annat: Det är alldeles för få kriminella som åker dit, och när de väl gör det mal rättvisan för långsamt och en uppsjö av rabatter och kryphål gör att förövarna ändå slipper undan rimliga straff.

En effektiv rättspolitik kräver dock att man tar itu med betydligt känsligare frågor, såsom hur minderåriga ska hanteras av rättsväsendet liksom hur frihetsberövanden och andra tvångsmedel får användas. Där finns ingen enighet inom alliansen. Det är minsta motståndets lag som gäller när man författar en gemensam reformagenda. 

En S-M-regering vore bättre för Sverige

Givetvis finns det en stor samsyn inom alliansen i synen på jobb och företagande liksom om vikten av valfrihet.  Borgerliga regeringar har spelat en viktig roll för att vitalisera ekonomin efter S-regeringar som har gått på tomgång. När den rödgröna regeringen slår sig för bröstet över den höga svenska sysselsättningsgraden bör man hålla i minnet att arbetslinjen grundlades under alliansregeringen.

Men ser man på de utmaningar som ligger framför Sverige under den kommande mandatperioden är en svag alliansregering knappast svaret. Sannolikt väntar en ny lågkonjunktur samtidigt som de växande behoven inom välfärdssektorn kommer att bli alltmer kännbara. Omvärldsläget lär vara fortsatt skakigt.

Snarare än ett tredubblat Rut-avdrag behöver Sverige en ny skattereform och ett stort omtag inom bostadspolitiken. Statens kärnuppgifter måste prioriteras genom att regeringen rustar upp såväl rättsväsendet som försvaret och säkerställer en stram migrationspolitik. 

Personalbristen inom välfärden måste hanteras på allvar och tiotals miljarder kronor överföras till kommuner och landsting. 

En sådan dagordning lämpar sig bättre för en S-M-regering.

 

Läs också: En S-M-regering vore bra för Sverige 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!