Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Alla vill vara moderater - bara inte rösta på dem

Moderaternas kris är egentligen en paradox: partiet rasar medan efterfrågan på moderat politik är större än någonsin.

 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Säg mig hur du analyserar moderatkrisen och jag ska säga dig vem du är. Debattörer till höger gör ofta ett spänstigt tankesprång över den senaste tidens opinionsras efter öppningen mot Sverigedemokraterna. I stället pekar man ut bristen på ideologisk renlärighet som det verkliga problemet. 

På vänsterkanten är analysen den motsatta. Nästan allt handlar om SD-inviten och Moderaternas blödning till Centerpartiet. Inte sällan kontrasteras dagens opinionsras mot Fredrik Reinfeldts drömsiffror under åren 2010-11. I samband med Juholtkrisen nådde M 35,3 procent i Sifos mätning och övertog positionen som Sveriges största parti. 

Hur kan en så exceptionellt framgångsrik statsminister mötas av något annat än högaktning och beundran? frågar sig vänstern och undrar varför Moderaterna har övergivit de öppna hjärtanas politik. 

Tja, en rimlig förklaring är att det var ungefär vid den tidpunkten som Moderaternas nedgång inleddes. Först pyste luften ur de uppblåsta siffrorna när Socialdemokraterna samlade ihop sig igen.

Därefter började det stora tappet till Sverigedemokraterna. I valet 2014 tappade Moderaterna nästan fyra procentenheter till SD. Efter valet har ytterligare 2,1 procentenheter lämnat M för SD. Först under det senaste halvåret har denna störtblödning stoppats.

Överdriv inte djupet i moderatkrisen

Moderaterna har alltså betalat ett mycket högt pris för den migrationslinje som Reinfeldt valde. Det var nödvändigt att lägga om kurs. Problemet är att det gjordes alldeles för sent och att man därefter har bytt position i regeringsfrågan på ett sätt som är obegripligt för alla utomstående.

Därför ska man inte göra moderatkrisen mer komplicerad än vad den är. Ett vanligt påstående numera är att Moderaterna är ett hopplöst ideologiskt projekt, eftersom vår tids konflikter skär rakt igenom liberalkonservatismen. 

Men den analysen blundar för att det faktiskt finns en efterfrågan på kompromisser även längs den nya politiska skalan. Precis som många väljare önskar sig både välfärd och marknadsekonomi (höger-vänster-skalan) kan man utgå ifrån att en majoritet av svenskarna vill ha både nationalstat och öppenhet (GAL-TAN-skalan). 

Faktum är att fler partier än någonsin lånar Moderaternas kläder. Socialdemokraterna profilerar sig stenhårt i trygghetsfrågorna. Hade någon för fem år sedan sagt att S-ledaren kommer att tala framför svenska flaggan på S-kongressen, lova hårdare tag på i stort sett alla områden och fälla ner gränsbommen för flyktingar skulle denna någon knappast ha blivit trodd.

Även SD har gått höger ut och alltmer börjat efterlikna Moderaterna, exempelvis när det gäller vinst i välfärden. Antagligen är det en medveten strategi för att förenkla väljarflykten. 

Lägger man till detta att ropen på fler poliser och militärer skallar från alla håll inser man att det har blivit väldigt trångt på den plats där M normalt står ensamt. Dagordningen domineras av klassiska M-frågor. Problemet är att alltfler föredrar kopiorna framför originalet. Ett skäl till det är givetvis att M har misskött just dessa politikområden.

En räddningsplan för Moderaterna

Så vad ska Moderaterna göra för att ta sig ur krisen? Det finns ett egenvärde i att ha stora, statsbärande partier som håller flanken mot ytterkanterna. Annars riskerar vi att gå mot en framtid av politisk instabilitet, polarisering och kris.

Här är en räddningsplan för Moderaterna:

• Personfrågorna. Sällan har Moderaterna haft så svaga företrädare på centrala positioner som nu. Beslutet i fredags att peta Beatrice Ask som rättspolitisk talesperson var alldeles nödvändigt. Hennes uppenbarelse har varit en levande påminnelse om allt som försummades under alliansens åtta år vid makten. Men det räcker knappast. Även partiledaren själv - Anna Kinberg Batra - är en uppenbar belastning.

• Brott och straff. Moderaterna har varit förbluffande passiva i debatten om lag och ordning - en debatt som partiet borde ha ägt. Här måste en kraftfull mobilisering ske.

• Välfärden. Oron över sjukvården och andra välfärdsområden växer hos väljarna. I stället för att möta den oron väljer M att gå fram med ännu ett jobbskatteavdrag. Här borde M tänka om och lova mångmiljardbelopp till välfärdens kärna under kommande år samtidigt som partiet fortsätter att utveckla sina förslag om bidragstak och begränsningar av välfärden för nyanlända.

• Invandringen. Många väljare undrar om det går att lita på Moderaternas omsvängning i migrationspolitiken. Därför vore det förödande om M skulle börja vackla på nytt i denna fråga. Tvärtom måste M utfärda en garanti till väljarna för att den strama linjen kommer att ligga fast och att misstagen från den förra alliansregeringen aldrig kommer att upprepas.

• Utmaningen från SD. Moderaterna måste inse att det politiska slaget har två fronter och formulera en slagkraftig kritik också av SD. 

• Regeringsfrågan. Det var ett stort misstag av M att hota att fälla regeringens budget och låtsas som att det går att ta makten med hjälp av SD utan att det kostar något. Det bästa partiet kan göra nu är att sluta älta regeringsfrågan och förklara att partiet kommer att vara redo att ta ansvar för Sverige i ett svårt parlamentariskt läge. Det kan även innebära att sätta sig i en regering med S. 

• Uppdatera den mentala kartan. I takt med att opinionssiffrorna dalar har M retirerat till gamla, trygga positioner. Vikten av alliansen och arbetslinjen predikas åter i varenda mening. Men väljarna ser givetvis att borgerligheten befinner sig i djup kris. Alliansen framstår alltmer som svaret på en fråga som allt färre ställer. 

Och visst är jobben för utrikes födda en ödesfråga. Men för vanliga väljare är arbetslösheten en icke-fråga i arbetskraftsbristens Sverige. Om Moderaterna ska växa måste partiet ha bäst svar på frågor som oroar flertalet - såsom den fysiska tryggheten och välfärdsfrågor. 

M skulle kunna kalla det försvaret av samhällskontraktet i stället för Socialdemokraternas samhällsbygge. Fokus skulle ligga på att se till att samhällets grundläggande funktioner fungerar - polis, försvar och välfärdens kärna.

Så kan Moderaterna börja lappa ihop sitt sargade parti igen. Det vore bra för fler än de närmast berörda.

 

Läs också: Inget fel på lagom i synen på nationen 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!