Anna Dahlberg
Under september månad sökte 24 306 personer asyl i Sverige. Det är den högsta siffran någonsin. Bara under den senaste månaden har det alltså kommit fler människor än det bor i Visby eller ungefär lika många som brukade komma under ett helt år på 2000-talet.
Och då bortser vi ändå från den stora grupp som har valt att inte söka asyl - antingen för att de tänker resa vidare till Finland och Norge eller för att de har gått under jorden. Hur många det rör sig om vet ingen exakt, men en polis med god insyn sammanfattar läget för mig med orden: "Vi har tappat kontrollen".
Redan nu har utvecklingen sprungit ifrån prognoserna för helåret. Hur det ser ut framåt är förstås omöjligt att veta. Enligt Migrationsverket finns det dock inget som talar för att dagens historiskt höga nivåer skulle minska i närtid. Det är därför denna verklighet vi har att förhålla oss till.
Många tänker sig dagens flyktingkris som en tillfällig topp orsakad av det fasansfulla kriget i Syrien. Men det ger inte hela bilden. Den förändring vi ser av migrationsmönstren går både djupare och bredare än så.
Enligt Eurostats senaste statistik står syrier endast för en femtedel (21 procent) av alla asylansökningar inom EU. I Sverige är andelen betydligt högre; 35 procent av alla som har sökt asyl hittills i år har sitt ursprung i Syrien. Men den största enskilda förändringen under 2015 är att antalet afghanska asylsökande har mer än tredubblats. Flertalet av dem är ensamkommande minderåriga, varav många har bott i Iran innan de kom hit.
Det visar att denna flyktingvåg inte kommer att sluta med Syrienkriget. Så frågan vi måste ställa oss är denna: Klarar Sverige detta? Har vi kapacitet att uthålligt ta emot så här många människor?
Mycket av uppmärksamheten riktas just nu mot Migrationsverkets jakt på nya boenden. Någonstans vid årsskiftet väntas möjligheterna att upphandla på marknaden vara uttömda; till och med glesbygden har då dammsugits ren på lediga hotell, kursgårdar och nedlagda äldreboenden. Därefter väntar mer drastiska lösningar som att upprätta regelrätta flyktingläger på exempelvis Rinkabyfältet utanför Kristianstad.
Men detta är ändå det lättaste momentet. Att skaffa fram mat och tak över huvudet till tusen nya asylsökande om dagen är krävande, men görligt.
De verkligt stora utmaningarna handlar om att ordna bostäder, jobb, skola, SFI-undervisning, HVB-hem, familjehem, vård och så vidare till så här många människor. "Men det är väl bara att höja skatten lite?" invänder många. Komikern Henrik Schyffert hävdar att det skulle räcka att alla betalar motsvarande två pizzor, en Fanta och ett Netflix-abonnemang, så fixar det sig.
Det visar hur grund förståelsen är av hur utmaningen ser ut. Enbart statens utgifter för flyktingmottagandet beräknas passera 40-miljardersstrecket nästa år – och det var innan kurvan över asylsökande vände rakt uppåt. De kostnaderna går säkert att bära om annat fungerade, men det gör det inte.
Till att börja med är det slut på lediga lägenheter att flytta in i. Ingen som på djupet kan bostadsfrågan ser någon egentlig lösning på det problemet. Den tidigare favoritidén om att smälla upp modulhus i stor skala har kallnat; i praktiken har det visat sig att kvadratmeterpriset blir högre än för skrytbygget Turning Torso. Nu återstår bara den stora svarslösheten.
På jobbfronten ser det inte mycket ljusare ut. Efter två år i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag är det bara sex procent av de nyanlända som lyckas få ett arbete utan stöd. Det innebär att kommunerna framöver kommer att pressas av stigande kostnader för försörjningsstöd samtidigt som skattekraften viker. Övriga Sverige närmar sig därmed Malmös situation, som är beroende av miljarder i skatteutjämning för att gå runt.
Och hur ska den svenska skolan klara att ta hand om tiotusentals nyanlända elever årligen när det redan nu råder akut lärarbrist? Eller ta sjukvården som krisar i storstäderna på grund av sjuksköterskebristen.
Det här är en utmaning som är långt besvärligare än att bara skaka fram pengar. Det handlar om att det inte går att dimensionera upp ett samhälle hur snabbt som helst. Det uppstår akuta bristsituationer som vi inte vet hur vi ska lösa.
Strunt samma, kanske någon invänder. Det viktiga är att vi räddar liv. Men Sverige är inte det första säkra landet på flykt undan krig och misär, utan det sista på en lång resa genom Mellanöstern och Europa. Ingen är betjänt av att Sverige tar ut sig fullständigt inom loppet av några år, allra minst alla de flyktingar som behöver en fristad om fem och tio år.
Socialdemokraterna och Moderaterna måste nu gemensamt inse att vi befinner oss i en krissituation som kräver ett ledarskap utöver det vanliga. Jag har tidigare listat en rad förslag på hur Sverige kan anpassa sin migrationspolitik till övriga Europa, såsom tillfälliga uppehållstillstånd. Regeringen behöver också aktivt signalera till omvärlden att vi har nått gränsen för vår kapacitet att ta emot i nuläget.
Nästa steg är att tillsätta en expertkommission med uppdrag att presentera radikala förslag på hur integrationen i Sverige snabbt kan förbättras. Pallar inte Miljöpartiet detta får partiet ta konsekvenserna och lämna Rosenbad.
Det är inte mer av Reinfeldts öppna hjärtan eller Löfvens nationella samling Sverige behöver, utan politisk handlingskraft. Vi behöver en regering som är beredd att ta ansvar i en svår situation. Det är inte att ge efter för främlingsfientliga strömningar, utan tvärtom att säkra Sverige som ett öppet och solidariskt land också i morgon.
Läs också:
Orkar vi öppna våra hjärtan på riktigt
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.