Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Zarembas larm ska tas på allvar

Min första erfarenhet av låtsasmarknaden Svensk Sjukvård gjorde jag en solig förmiddag på 90-talet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag pluggade medicin och gick en kurs på Södersjukhuset. En dag glömde jag nyckeln till mitt klädskåp, där rocken och stetoskopet dvaldes. Stressat sökte jag upp lämplig enhet och bad om hjälp. Sedan hände ingenting. Ingen visste hur vaktmästarens insats skulle debiteras, nämligen. Vem skulle betala? Tiden gick, samtal ringdes, huvuden skakades. Och jag undrade vad det var för galenskap som hade utbrutit sedan min tid på ett långvårdssjukhus, några år tidigare.

Där användes följande managementmodell: man ringde Vaktmästar-Bosse. Han kom och klippte upp låset. Man sa: "Tack, Bosse!" Klart. Inte en enda blankett att fylla i, ingen kod att registrera.

DN-journalisten Maciej Zarembas artikelserie om sjukvårdens kris har blivit bok: "Patientens pris" (Weyler). I den skildras ett Vård-Sverige styrt av New Public Management - NPM - där allt som kan mätas får en kod och ett pris. Där varje liten enhet måste jaga kostnader och visa upp resultat som ger sken av effektivitet.

Systemets biverkningar ter sig enorma och kan sammanfattas med ett citat av ortopeden Karin Bernhoff:

"Dagligen ser jag effekterna av detta system. Hur man skyfflar läkare till akuten för att hjälpa folk med stickor i fingrarna medan människor med bruten höft får vänta i dygn på sin operation. Det ena ger vite, det andra inte."

 

Som sagt, det mätbara har ett pris och en kod. Men somligt kan inte mätas, som lidandet hos patienten med bruten höft eller oron hos kronikern som inte får tid för återbesök därför att nybesök är mer lönsamma för vårdenheten. Och då det inte kan mätas, blir det osynligt.

Läkarkårens motvilja mot systemet är stor. Den administrativa bördan har blivit bedövande och löjlig. Läkare ser sig ständigt tvingade att dagtinga med yrkesetiken. Självbestämmandet beskärs och det professionella omdömet ifrågasätts av administratörer och politiker.

Somliga avfärdar denna klagan med att läkare - förstås - hellre vill ha en påse pengar att förfoga över, och ingen kontroll.

Men deras situation är oroande. Det finns en reell risk för att de korrumperas, för att använda Zarembas uttryck.

Inte bara de samvetslösa, som kan casha in genom att fiffla med koder, utan de alldeles vanliga, anständiga läkarna. De som nästan omedvetet börjar sovra bland patienter eller operera fastän det inte riktigt behövs. Allt för att jakten på pinnar och pengar blir normaliserad och normerande.

 

NPM infördes av Socialdemokraterna utan vidare debatt. Den svenska varianten är bland de mest radikala i världen, i vanlig ordning. Och i vanlig ordning har systemets följder inte genomforskats ordentligt. Det skulle behövas. Hur illa är det? Vad måste förändras? Vad kan bevaras?

Alternativet är inte att gå tillbaka 70-talet. Naturligtvis inte, det är varken önskvärt eller möjligt, det var en helt annan värld. Och det finns ju inte bara två modeller, Då och Nu. Ibland låter det så, beroende på att ideologi ofta trumfar förnuft i välfärdsdebatten.

Den sortens enfald har vi inte råd med, ekonomiskt eller mänskligt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!