Ann-Charlotte Marteus
Mobiler är numera förbjudna på Arbrå högstadieskola i Bollnäs, inte bara i klassrummen utan även under rasterna. I början var niorna upprörda och hotade med myteri. Men revolten uteblev och nu är de flesta nöjda med att inte kunna para sig med sin telefon mellan lektionerna.
Den nya ordningen har nämligen fördelar. Eleverna har börjat umgås mer.
”Vi spelar kort och har det roligt, pratar och är mer sociala”, säger elevrådsordförande Klara Melesse i SVT:s lokalnyhetssvep ”Sverige idag”.
Tidigare problem, som att elever sadistiskt filmar varandra och sedan hänger ut sina offer på nätet, har bemästrats. De mobilrelaterade kränkningsanmälningarna har minskat nästan till noll, säger rektorn.
Helt lysande. Och det är inget unikt vittnesmål.
Lindesbergs politiker införde ett totalt mobilförbud i kommunens högstadieskolor. 2019. På Storåsskolan försvann inte bara problemen med att odågor spelade spel och skickade meddelande till varandra under lektionerna – ibland med slagsmål som följd. De var dessutom mer utomhus på rasterna, spelade kort och pratade med varandra.
Men två år senare hävdes förbudet. Ett skäl var att det hade lett till konflikter mellan lärare och elever ”som sänker stämningen”, förklarade den C-märkte ordföranden i Barn- och utbildningsnämnden, till Nerikes Allehanda.
Så 2021 sköljde mobilerna på nytt in över skolorna i Lindesberg – till stort förtret för lärarna på Storåsskolan. Stöket på lektionerna var tillbaka och på rasterna roade sig en del elever med tik-tok-utmaningar i grenen sparka in dörrar.
”De triggar varandra, och det slapp vi när vi efterföljde förbudet”, sade fackombudet och ämnesläraren Anders Hedlund till tidningen Skolvärlden.
Lärarna ville ha kvar förbudet men, typiskt nog för den undfallande kultur som finns i svensk skola, såg sig Hedlund nödgad att tillägga ett urskuldande: ”Jag vet att jag låter teknikfientlig.”
Den som är en soffpotatis redan som ung tenderar att bli en ännu större potatis som vuxen.
De byxångestdrabbade politikerna i Lindesbergs kommunhus borde – i stället för att oroa sig över ”sänkt stämning” – ha utökat mobilförbudet till låg- och mellanstadiet, så att småttingarna vant sig vid skolan som mobilfri zon. Högstadier som inte kunde upprätthålla förbudet borde man ha givit stöd.
Att lektioner ska vara mobilfria borde vara bortom självklart i dag, i alla kommuner. Men förbudet bör inkludera rasterna.
Självklart är det mer uppbyggligt för barn att umgås i stället för att underhålla sitt mobilberoende. För det är ett beroende och sådana är i längden nedbrytande. Men det finns andra skäl för ett förbud:
I ett danskt experiment infördes mobilförbud på rasterna i sex skolor för årskurserna 4 till 7. Det visade sig att eleverna började röra sig mer. Det gällde både flickor och pojkar, i samtliga årskurser, och vare sig eleverna tillbringade rasten inomhus eller ute.
Detta är viktigt. Barn bör vara måttligt fysiskt aktiva minst en timme om dagen. I Sverige är det bara 3 av 10 som når den minigränsen.
Det är en tickande ohälsobomb. Rörelse behövs för att bygga skelett och muskler, hålla blodtrycket i schack och minska risken för diabetes och övervikt. Och den som är en soffpotatis redan som ung tenderar att bli en ännu större potatis som vuxen.
Mobilförbud i skolan borde kort sagt vara en icke-fråga. Men den svenska vuxenvärldens oförmåga att agera myndigt i skolan – och tänka på barnens långsiktiga bästa i stället för att ge vika för deras omogna impulser och krav – framstår som lika episk som den är oursäktlig.