Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Vinn tillbaka SD-väljarna i tid

Har SD sina mandat till låns? Kan deras väljare ganska lätt lockas tillbaka till de sju Svanenmärkta partierna? Nej, de kan i värsta fall vara förlorade.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Man behöver inte sympatisera med SD för att rösta på SD. Det visar SCB:s nya partisympatiundersökning: 14,4 procent av väljarna säger att de skulle rösta på SD om det var val i dag. Men bara 10,4 procent säger att de sympatiserar mest med SD.

Den diskrepansen ser man inte hos andra partiers väljare. Folk röstar på S eller M eller C helt enkelt för att de sympatiserar mest med S eller M eller C.

SD-siffrorna tycks spegla vad många tror, nämligen att människor diskret håller för näsan, både när de första gången stoppar en SD-valsedel i ett röstkuvert och när de mellan valen svarar "Sverigedemokraterna" på opinionsinstitutens fråga: "Vad skulle du rösta på i dag?"

Är det ett tecken på att SD är ett allmänt missnöjesparti? Efter valet 2014 var det en populär teori. Många hävdade att SD:s uppsving mest var ett symptom på att alla partier hade knökat ihop sig i mitten. På andra lät det rentav som om en röst på SD var ett desperat rop på mer socialdemokratisk politik.

 

Men den allmänna missnöjesteorin stämmer inte, enligt en forskningsgenomgång av statsvetardoktorn Andrej Kokkonen i Ekonomisk debatt. Mycket tyder på att människor röstar på invandringskritiska partier av samma skäl som de röstar på andra partier: för att de håller med.

När människor väl har börjat rösta på ett invandringskritiskt parti - då växer missnöjet till sig. Kokkonen skriver bland annat: "När (väljare) väl har valt Sverigedemokraterna och ser hur övriga partier behandlar partiet och dess oro för invandringens konsekvenser tappar de helt enkelt tron på de etablerade partierna och blir därmed svåra att vinna tillbaka."

Man är sällan unik; jag har alltid, närmast oreflekterat, utgått ifrån att SD har sina väljare till låns. För det är ju onaturligt för en svensk att rösta på SD. Partiets sejour i riksdagen är bara en parentes och förr eller senare kommer väljarna att strömma tillbaka till de normala partierna.

De normala partierna, i synnerhet S och M, bär antagligen på liknande drömmar. Det är ju en central del av deras självbild att de "egentligen" är stora och statsbärande; i synnerhet gäller det förstås Socialdemokraterna.

Men människor kan alltså gå ifrån att rösta på SD till att gradvis dra på sig en SD-identitet. Kanske för att de tappar tron på de andra partierna. Eller för att de måste få ihop sin självbild. Det finns ju inget utrymme för att vara "lite SD" i en svensk kontext. Det som gäller är antingen-eller.

SCB:s siffror motsäger inte normaliseringsteorin. I partisympatiundersökningen för november 2014 fanns det, precis som nu, en tydlig skillnad mellan hur många som var redo att rösta på SD - 12,4 procent - och hur många som sade sig stå nära, eller sympatisera med, partiet - 7,7 procent.

Men på ett halvår har andelen som sympatiserar med SD ökat från 7,7 till 10,4 procent.

Även om forskningsteser inte är gudomliga profetior vore det nog nyttigt för de andra partierna att betrakta de röster man tappar till SD som i princip förlorade. Nu handlar det om att stoppa tillflödet.

Att i stället blunda och hoppas på att Sverigedemokraterna ska skrumpna ihop på egen hand kan visa sig bli en fruktansvärd dyrköpt flykt från verkligheten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!