Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ann-Charlotte Marteus

Viktigt att läkare är ärliga om fetma

Fetma kan leda till otaliga allvarliga, och dödliga, sjukdomar.
Foto: Artfolio / Colourbox

Läkare som oombedda tar upp frågan om övervikt med patienter riskerar att såra. Det får inte stoppa dem. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bilringarna breder ut sig över den folkhemska livremmen. Kanske är det därför som övervikt i år har blivit ett hett debattämne redan månaden innan det är dags för de rituella Aladdinaskarna och därpå följande nyårslöftena om ett nytt, broccolibejakande liv. 

I DN har 12 fetmaexperter kritiserat alla de så kallat ”kroppspositiva” böcker och bloggar där fetma framställs som ett tämligen ofarligt, men grovt förtalat, tillstånd. Och där sjukvårdens råd om viktminskning beskrivs som tondöva eller rentav grymma. 

Experterna riktar särskild kritik mot den uppmärksammade boken ”Kriget mot kroppen”, av Erik Hemmingsson och Stina Wollter, där båda perspektiven påstås finnas. 

Enligt de 12 har föräldrar ”redan inspirerats av denna bok, och av medier, att förvägra sina barn behandling (mot övervikt)”. 

Experternas poäng är enkel: Fetma är farligt och vården måste tala om detta. 

Men sådana synpunkter yppas i medial motvind just nu. SvD har haft en serie kallad ”Fettföraktet” och publicerat läsarbrev om hur illa vården har betett sig. DN hade i veckan ett långt reportage om överviktiga kvinnor som, enligt DN, ”diskriminerats” av sjukvården på grund av fetma. 

Fast det är svårt att hitta exempel på diskriminering i artikeln. För det är väl inte diskriminering att läkare tar upp vikten enbart med tjocka och inte med normaltunga? 

Självklart inte

Den svenska rädslan för dålig stämning kan kosta liv inom vården.

Berättelserna vittnar däremot om hur enormt ångestgripna många av de frodigt lagda är när de uppsöker vården. Djupa kroppskomplex, kanske minnen av mobbning och vuxnas elaka kommentarer under barndomen, och ofta en allmän känsla av att inte duga som människa i vårdens hälsorationella ögon. Allt detta gör läkarbesök till en plåga. 

Det är verkligen bra att det perspektivet uppmärksammas. Men dessa berättelser får inte leda till slutsatsen att vården borde ge tusan i att ta upp viktfrågan. 

Det vore ju vanvård. Patienter har rätt att veta vad som står på spel och vad de kan göra för att förbättra sin hälsa.

Att informera förebyggande om de hälsoproblem som överviktiga patienter kan få med åren är också en viktig vårduppgift. Det är inte lätt för en 20- eller 30-åring att förutse vad en tung lekamen kan göra, med rygg och leder, kärl och bukspottkörtel, på andra sidan medelåldern. Men de har rätt att informeras om det.

Vårdens bemötande kan tveklöst förbättras. Av berättelserna att döma behöver vårdpersonal exempelvis bli skickligare på att förklara hur patientens övervikt hänger ihop med den krämpa som hon har sökt vård för. 

Annars riskerar patienten tro att läkaren av pur elakhet säger ”Du borde gå ner i vikt” i stället för att bota det sjuka. Vilket ju kan uppfattas som diskriminering.

Övervikt är hyperkänsligt, all vårdpersonal är inte alltid taktfull och somliga patienter kommer att känna sig kränkta, oavsett. Det får inte göra att ämnet tabuiseras.

Den svenska rädslan för dålig stämning kan kosta liv inom vården. Ett skäl till bristen på organdonationer visade sig vara att personal drog sig för att tala med den potentiella donatorns förtvivlade anhöriga. Transportstyrelsen har bannat läkarkåren för att den av finkänslighet inte sett till att fler dementa blivit av med körkortet. 

Glädjande nog är det dock högst ovanligt, till och med i Sverige, att någon faktiskt dör av dålig stämning.