Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Vi får inte ”vårda ihjäl” demenssjuka åldringar

Det kan vara en väldigt dålig idé att skicka en svårt demenssjuk till ett sjukhus med främmande smittskydds-rymdvarelser.Foto: Mikael Fritzon/TT / TT NYHETSBYRÅN

Tack och lov tycks det inte stämma att coronasjuka kvävs till döds i vidrig panik på landets äldreboenden. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Enligt Svenska palliativregistret, som har börjat kartlägga livets slut för äldre som har gått bort i covid-19, är äldreboenden bättre på att lindra våndorna än sjukhusen. Man tror också att de äldre är så sköra att de sällan når stadiet med svår andnöd; de går bort tidigare i infektionen. 

”Det är många gånger tryggare och lugnare för den äldre-äldre och ofta multisjuka som bor på ett särskilt boende att få vara kvar i sin invanda miljö i stället för att flyttas”, säger palliativregistrets Maria Olsson till SVT

Har man jobbat i äldreomsorgen känns det självklart. Men i debatten har det ibland låtit som om coronasjuka i äldreomsorgen automatiskt bör få samma avancerade sjukhusvård som medelålders personer. Under myndigheternas presskonferens i onsdags frågade exempelvis en reporter från Dagens Etc om demenssjuka verkligen får ”vård på lika villkor”, om de lyfts upp en vårdnivå vid behov.

Men det är inte en humanitär insats att låta en svårt förvirrad människa föras bort på ambulansbår av smittskydds-rymdgubbar, för att lämpas av på ett sjukhus - där de ska vårdas av andra rymdvarelser som inte är vana vid demens och knappast har tid att lirka. 

Det finns ingen bot mot detta helvete.

Demens är en grym, grym sjukdom. Det finns förvisso olika stadier och varianter, och visst finns det patienter som verkar rimligt trygga i sin gåtfulla värld. Men enligt min erfarenhet är det vanligare att de går på slak lina över skärselden. Tid och rum, det egna jaget, personal och anhöriga - inget hänger ihop. Och när inget kan tas för givet blir världen fruktansvärt hotfull och stressande. 

Det finns ingen bot mot detta helvete. Men erfaren, stadig personal och rutiner som den sjuka i någon mån känner igen, ger ett uns av trygghet. 

Att samhället nu, med all rätt, har dåligt samvete för att äldreboendena har försummats så grovt, får inte leda till att man överkompenserar och får för sig att mycket sjuka äldre-äldre till varje pris ska ha avancerad sjukhusvård.

Man måste hitta en medelväg mellan omsorg och sjukvård.

Personalen var bara gäster som kom som de var, i egna kläder.

Förr hade vi långvårdsjukhus för de äldre, med stora sjuksalar där de låg i sina sladdriga landstingsskjortor. Det fanns syrgasuttag, droppställningar och livräddande utrustning. Vid såromläggningar användes sterila instrument.  

Men långvården med dess många ”vårdpaket” fick uselt rykte, av goda skäl. Politiker ville göra vården mer hemlik (och billig). Kommunerna fick ta över på 90-talet - och sjukvård blev extremt ute. Patienterna döptes om till brukare eller kunder. De skulle hädanefter bestämma, personalen var bara gäster som kom som de var, i egna kläder. 

Hygien var nu en icke-fråga. Om en dement vägrade att duscha eller byta kläder på ett halvår, var det helt okej. Det var ju hon som bestämde!

Det var som magiskt tänkande: ”Om vi inte kallar dem patienter, kan de inte vara sjuka.”

Men det fanns en vettig grundtanke: De gamla skulle som princip få somna in i en lugn och hemlik miljö. De skulle inte köras till sjukhus för att få dropp och liknande insatser när slutet närmade sig. De skulle inte bli vårdpaket.

Det kan nog vara svårt att hitta en optimal balans mellan hemlik omsorg och en hygienisk regim som skyddar de äldres hälsa. Men man måste försöka undvika ytterligheterna.