Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Sluta tramsa – klart att vi ska sjunga Kungssången

Kungen och drottningen gästade riksdagen med anledning av dess högtidliga öppnande. Kungssången sjöngs.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Visst kan republikaner välja att knipa ihop under Kungssången. Men det är de facto demokratiskt beslutat - i riksdagen - att Sverige ska vara en monarki.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är självupptaget att i tid och otid försöka uppfostra, alternativt rasera, det förflutna. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Vi vill inte sjunga Kungssången under riksdagens högtidliga öppnande, skriver fyra riksdagsledamöter på sajten Altinget.

Ah, tänkte jag listigt, de är rädda för coronaspott. Visst, helt rimligt: Skippa allsången i år. 

I själva verket var det en republikansk appell. Kvartetten Joar Forssell (L), Niels Paarup-Petersen (C), Mia Sydow Mölleby (V) och Emilia Töyrä (S), ser sjungandet av Kungssången som att de avtvingas ”en lojalitetsförklaring. Inte gentemot folket, vilket borde vara det naturliga... utan till Carl Gustaf Bernadotte.”

De har förstås rätt i att Kungssången är en besynnerlig kvarleva från ett odemokratiskt förflutet. Men deras sätt att ta sig an frågan är så hiskeligt modernt och självupptaget: ”Vi antas vara honom trofast och hans ätt och underlätta hans arbete, göra kronan på hans hjässa lätt”, klagar de. 

Verkligen? Går riksdagsledamöter på allvar omkring och tyngs av Bernadotte-relaterade funderingar om trofasthet? Eller kan det - kan det faktiskt vara så att sången bör betraktas som en ritual, en bit historia som ingen behöver ta på dödligt allvar i en stabil demokrati som vår?

Borde de inte ha bekantat sig lite bättre med en sång som de vill kasta på historiens skräphög?

Det faktum att riksdagsledamöterna sjunger om kronan på hans hjässa, trots att Carl XIV Gustaf inte är krönt och alltså inte bär någon krona, borde ju ge en ledtråd om att texten inte ska tas bokstavligt.

Men den republikanska kvartetten plågas. Allra mest plågas de av vad de kallar ”den mest fundamentala” strofen i hela sången: all din lit till honom sätt. 

Fast det är ju helt fel. Texten lyder ”all din tro till honom sätt”. Inte lit, utan tro. 

Borde de inte ha bekantat sig lite bättre med en sång som de vill kasta på historiens skräphög?

Okej, det kanske bara var ett slarvfel, men fadäsen kan ses som symptomatisk för en tid som ofta behandlar det förflutna på ett ovarsamt och självupptaget sätt: Om en gammal sång, målning, film eller bok talar till mig på ett sätt som kränker mitt 2020-tals-jag, bör den fördömas, gömmas eller modifieras så att den passar mig.

Självklart rivs historia hela tiden och själva rivningsprocessen blir en del av historien. Det här är inte ett försiktigt försvar för bevarandet av Dixie-statyer i den amerikanska Södern. 

Den är en historisk relik med fantastiska ord och ordvändningar.

Men en oreflekterad föreställning om att historien talar direkt till mig och att jag har all rätt att konfrontera och korrigera den - som om den var en dagsfärsk, reaktionär kommentar på nätet - kan bli rent destruktiv. 

Och man kan faktiskt förhålla sig till historien på ett helt annat sätt. 

”Det förflutna är ett främmande land; saker och ting görs annorlunda där”, skrev den brittiske författaren L P Hartley. 

Med den utgångspunkten kan man se samtidens vilja att designa om det förgångna som en sorts... kronologistisk kolonialism. I stället för att betrakta det förflutna som något eget och intressant i sig, och något som lär oss om vårt eget sätt att leva, vill man invadera, ”upplysa” och sätta sin prägel på det.

Visst kan man som republikan välja att vara tyst när Kungssången ska sjungas. Men Kungssången är inget hot mot demokratin. Den är en historisk relik med fantastiska ord och ordvändningar som med sin ålderdomlighet informerar oss om hur Sverige har förändrats.

Självklart ska vi behålla Kungssången. Och låta bli att strömlinjeforma det förflutna.