Ann-Charlotte Marteus
Det är intressant att följa lärare som diskuterar sitt yrke på Twitter. Ibland blir man upplyst, ibland blir man en smula förvånad. Som när en lärare för några månader sedan skrev att man borde byta ut ordet rastvakt mot rastvärd (en idé som hon inte är ensam om). Ord som signalerar att lärare och elever inte är jämlika, är problematiska, tyckte hon. Skolan ska ses som EN arbetsplats med olika yrkeskategorier - olika, men jämlika.
En invändning mot det resonemanget är att lärare och elever inte är ett dugg jämlika i vår vän verkligheten. Läraren har enorm makt över eleverna. Hon sätter till exempel betyg. En annan invändning är att "rastvärd" får det att låta som om eleverna befann sig på en all inclusive-anläggning snarare än på en läroinrättning där det råder närvaroplikt.
Men det är väl inte så konstigt att det har blivit så här - konstigt.
Ju bättre människor får det privat, desto mer kräver de av offentliga välfärdstjänster. Det är en gammal sanning som håller streck. Svenskarna ställer ständigt högre krav på vård och omsorg: mer respekt, medbestämmande och magnetkameror i vården, bättre mat, miljö och stimulans i omsorgen. Oftast är det helt rimliga krav och det enda som sätter gränser är det ekonomiska utrymmet.
Men de ökade förväntningarnas missnöje tycks ha haft en påfallande olycklig inverkan på skolan.
Ropen från den alltmer välbeställda medelklassen i Sverige har inte precis skallat: "Mer läxor och bildning åt alla!" Nej, framför allt tycks man efterfråga bättre service. Föräldrar kräver mer och snabbare mejlinformation av lärarna, högre betyg åt sina barn, ledighet när Thailandsresorna är billiga eller när hunden ska ha valpar.
Dessutom vill de att barnen ska vara lyckliga, trygga och känna sig sedda i klassrummet. Undervisningen ska vara individuellt utformad. Lyckas inte barnet efter förväntan är det definitivt någon annans fel.
Denna attityd tycks ha färgat av sig på barnen, föga förvånande. Alltför många elever förväntar sig att lärdom ska flyta in i dem, enkelt och lustfyllt. Enligt OECD tror svenska elever i extremt hög grad att man måste ha talang för att lyckas i ett ämne. Insikten att ansträngning och uthållighet ofta kan ge bättre färdigheter än talang, har de inte fått.
Svenskarnas bortskämda attityd har underblåsts av politikerna. Vänstern har alltid haft en neurotisk inställning till akademisk strävan och briljans; det är ingen slump att Stefan Löfven föraktfullt avfärdade experter som "förståsigpåare" i sitt Första Maj-tal.
De borgerliga, å sin sida, har länge haft en neurotisk inställning till (S)taten. De vill hellre ha marknad och har tutat i medborgarna att de är kunder. Och vad har kunden alltid? Rätt. Och vad vill kunder ha? Bra service till minsta möjliga kostnad.
Om skolresultaten ska förbättras räcker det inte med "mer resurser". Mentaliteten måste förändras. Den bortskämda medelklassen måste vakna ur sin lyxlirarkoma. Politikerna måste tala vuxenspråk med medborgarna i stället för att tvångsmässigt stryka dem medhårs. Först då finns det en chans att skaka liv i barnen och få dem att ta skolan på allvar.
Görs inte det, kan de vakna en dag i framtiden och upptäcka att Sverige verkligen "tronar på minnen från fornstora dar".
Ni kan också läsa:
Gustav Fridolins tal till Sveriges föräldrar
Försök inte babbla bort Pisa-haveriet
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.