Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Varför så tyst om integrationen?

Migration talas det mycket om just nu. Men integration, vägen till jobb och ett självständigt liv för nya svenskar, diskuteras knappt alls.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

När alliansen var nymornad talade den om integration med gott självförtroende: Det var Socialdemokraternas fel att utanförskapet var så stort bland invandrare. Men nu skulle "omhändertagandekulturen" ersättas av arbetslinjen. Så småningom sjösattes etableringsreformen.

 

Men arbetslinjen löste inte alla problem. Etableringsreformen har kritiserats hårt. Sverige har bland de största arbetslöshetsgapen mellan infödda och utrikes födda i den industrialiserade världen.

Här skulle väl Socialdemokraterna ha öppet mål? Men de vill inte prata integrationspolitik. De vill inte ens ha någon integrationspolitik, har det sagts. I våras förklarade Ylva Johansson att S i stället ska mainstreama; integrationen ska skötas av fackministrar. Arbetsmarknadsministern tar hand om arbetsbiten, utbildningsministern om utbildningsbiten, och så vidare.

Det kan alltså bli så att en kommande regering inte har någon integrationsminister. Borde det inte vara något för alliansen att ta upp till debatt?

 

En förklaring till att ämnet inte avhandlas är säkert skotträdsla. Det har alltid varit lätt att få "Ni fiskar i grumliga vatten!" kastat på sig när integrationsfrågor tas upp. Jag har själv varit med och kastat, så jag vet. Sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har de potentiella vapnen blivit vassare: "Ni normaliserar SD!", "Ni normaliserar rasismen!"

Samtidigt kan det vara så att politikerna välkomnar tystnaden, tabuiseringen, för att de inte har så mycket skarpt att komma med. Eller vågar komma med.

I en artikel i Ekonomisk Debatt i våras sammanfattade nationalekonomen Andreas Bergh partiernas integrationsförslag. Vid sidan av lullull som "fler jobb" kokar förslagen, med få undantag, ner till: mer utbildning och kamp mot rasism och diskriminering.

 

Men när Bergh gick igenom arbetsmarknadsgapen i OECD-länderna fann han att utbildningsnivån hos migranter inte spelar någon roll för hur lätt de får jobb, relativt de infödda. Lundadocenten upptäckte också att migranter faktiskt har lättare att få jobb i länder med högre främlingsfientlighet.

Vilka faktorer främjar då invandrares intåg på arbetsmarknaden? Jo, mindre av kollektivavtal och större lönespridning. Samt mindre generösa "bidrag".

Den svenska jumboplaceringen framstår som föga gåtfull.

Fredrik Reinfeldt vädjar om att svenskarna ska öppna sina hjärtan. Men svenskar har öppna hjärtan. Svenskar i gemen är generösa och toleranta. Den verkliga utmaningen verkar bestå i att öppna och inventera den svenska modellen. Men då utmanar man de värden som är knutna till modellen: jämlikhet och trygghet. Det är djupt rotade värden som laddades med innehåll i en tid före globalisering, hyperrörlighet och mångkultur.

 

Alliansen har ruckat på modellen, lite här och lite där, men dess reformer utlöste en väldig vänstervind. Många människor tycks ha en nästan fysisk känsla av att Sverige har "rämnat". Nu hoppas de på återställare.

Samtidigt som tiden går - framåt. Och nya svenskar marginaliseras.

Det går inte ihop.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!