Ann-Charlotte Marteus
Autismspektrumtillstånd (AST) är ett samlingsnamn för tillstånd med nedsatt förmåga att kommunicera och klara det sociala spelet. Enligt en ny studie hade nästan 7 000 barn i Stockholms län AST år 2011. Det är en ökning med 75 procent jämfört med 2007.
Ingen vet riktigt vad ökningen beror på. I Landstingets faktablad resonerar man kring möjliga orsaker. En är att uppmärksamheten kring autistiska symptom har ökat. En annat är att tillgången på neuropsykiatriska undersökningar har blivit bättre.
Det är något mycket civiliserat och civiliserande med neuropsykiatriska diagnoser. I stället för att avfärda människor utanför normalspannet som "konstiga" eller "knäppa", som man väl gjorde när jag var barn, sätter man en diagnos. Det blir ett sätt att inkludera den avvikande i gemenskapen. För den som får diagnosen kan det innebära en stor lättnad. Man var inte så annorlunda som man trodde. Och så får man hjälp att hitta strategier för att bemästra vardagens utmaningar, hjälp att bättre förstå omvärlden.
Men varför är det så många i Stockholm som har AST? Bland tonåringarna, 13 till 17 år, är det 2,6 procent. Det ska jämföras med den nivå som hittills har setts som normal, byggt på amerikanska siffror: runt en procent.
Den välvilliga tolkningen är att siffrorna speglar Stockholms utmärkta sjukvård: man satsar mycket på neuropsykiatri och professionen har blivit väldigt duktig på att diagnosticera. Vem vet, kanske har välutvecklat jämställdhetstänkande gjort att man fångar upp flickor bättre än på andra håll i världen.
En mindre solig tolkning är att fler barn och ungdomar får AST-diagnoser än vad som är befogat, därför att det finns fördelar med detta - eller, som Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin skriver: det kan finnas "en ökad 'efterfrågan' på diagnoser från vårdnadshavare".
Med en diagnos kan barnet nämligen få särskilt undervisningsstöd i skolan och omfattas av rättighetslagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
Att ha problem i skolan, exempelvis, men inte så stora problem att en AST-diagnos är befogad, är ur stödsynpunkt att dra en nitlott. Och tyvärr tycks det ju vara lätt att ha det svårt i vår svenska skola. Den är inte bara stökig och stressig, kunskapsmålen ställer avancerade krav på eleven i det att hon självständigt ska söka information, analysera, se helheter och sammanhang.
Om de höga siffrorna i huvudstaden helt enkelt speglar en god och nitisk sjukvård, och alerta föräldrar, är det förstås bara goda nyheter. Och man ska minnas att det stora problemet för många vuxna i dag är de fick sin diagnos beklagligt sent i livet. Men vi kan knappast ta det med en axelryckning att Stockholms tonåringar har flest autismdiagnoser i världen.
Detta måste redas ut.