Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Var skeptiska när politiker bluddrar om sina känslor

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S)
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Utbildningsminister Anna Ekström (S).
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Inrikesminister Mikael Damberg (S).
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är rena paradiset för politiker om de får snacka om känslor i stället för politik. Unna dem inte den lyxen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Stefan Löfven gillar verkligen inte när det skjuts och sprängs. Han är rent ut sagt ”förbannad över att människor i vårt land” drabbas av gängkriminellas härjningar.

Det avslöjade han i sitt Järvatal på nationaldagen. 

Statsministerns lilla utbrott skapade inga megarubriker. Föga förvånande, ty sällan har en svensk ministär varit så upptagen av sitt personliga mående som denna rödgröna.  

I grenen ”förbannad över läget i landet” är Löfven en rookie jämfört med den vandrande bettskenan Mikael Damberg. Inrikesministern har varit på magsårets rand i åratal. 

Efter sprängningen i Linköping sommaren 2019 var han ”otroligt förbannad” och över sprängningarna i Malmö och Helsingborg ”förbannad och frustrerad” och så vidare fram till mordet i Hjällbo, nyligen, då han rätt och slätt var ”förbannad”. 

De kvinnliga statsråden känner också efter. Men trots att regeringen har beordrat hela statsförvaltningen att jämställdhetsintegrera sin verksamhet finns här tydliga könsskillnader. 

Mest uppskakad är utbildningsminister Anna Ekström.

En kvinnlig minister blir upprörd. Minst. Socialminister Annika Strandhäll lanserade på sin tid känsloläget ”upprörd och matt”. Men en majoritet av ministrarna på spinnsidan har varit upprörda, bedrövade och/eller ledsna.

Mest uppskakad är utbildningsminister Anna Ekström. Fusk på nationella prov, studiemedel som har gått till en wahhabism-utbildning i Saudiarabien, knarkförsäljning på skolgård, våld och stök och rasism och föräldrar som lägger sig i undervisningen och, förra veckan, Doku-avslöjandet om att Skolverket ger bidrag till en koranskola. Reaktion: ”Jag blir upprörd.” 

Den enda minister som verkar ha jämställdhetsintegrerat sitt känsloliv är arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Hon blev ”heligt förbannad” och ”upprörd” över migrantarbetares villkor i skogsbruket. 

Går det inte att tala om hemska samhällsproblem utan att dra in sin själ i samtalet? Självklart, det fixade tidigare generationer lätt. Den nya trenden är ett otyg och en härskarteknik: Mäktig och ansvarig – jag? Nä, jag är bara en kännande medmänniska. Och om ni ställer mig för hårt mot väggen kan jag gå sönder. 

Tyvärr är medierna medberoende. När Damberg reagerade på sprängningen i Linköping var det hans svar på frågan: ”Vad kände du på explosionsplatsen?” 

Men Ardalan Shekarabi har inte 35 000 följare på Twitter av en slump.

Den klassiska sportfrågan – ”Hur känns det?” – har migrerat till politiken. Och, javisst, en rubrik som Ministern: Jag blir upprörd är förstås mer lockande än Ministern: Vi kan behöva ändra i studiemedelsförordningen (Vilket Anna Ekström gjorde efter avslöjandet om CSN-lånen till Saudiarabien.) 

Men medierna, den tredje statsmakten, ska självklart inte hjälpa den första – regeringen – att framstå som mindre mäktig och ansvarig än den är. 

Det är en guldsits för politiker, särskilt om de har misslyckats med att lösa ett problem eller till och med drivit en politik som bäddat för den situation som de nu förfasar sig över. 

Förra veckan twittrade socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi: ”Snälla, låt oss vara schyssta mot varandra. Respektera våra meningsmotståndare. Verkligen lyssna på varandra. Sluta misstänkliggöra varandra och sprida hat och missaktning här i sociala medier. Låt oss inte glömma att vi är människor och inte bara twitterkonton. Medmänniskor.”

Kloka ord i sig. Men Ardalan Shekarabi har inte 35 000 följare på Twitter av en slump. Han är makthavare och använder Twitter strategiskt. Det vore förstås underbart för honom om det började ses som förgripligt att ”misstänkliggöra” hans retorik och utspel.

Politik är inte en seans i ett kuddrum, det handlar om makt.


I en tidigare version var Ardalan Shekarabis Twitterinlägg länkat men kortat, nu är det återgivet i sin helhet.