Ann-Charlotte Marteus
I en DN-intervju förra veckan fick statsminister Magdalena Andersson frågan: Vilket är ditt bästa argument mot ett svenskt Natomedlemskap? Hon svarade:
”Vi har varit militärt alliansfria i 200 år och det har tjänat Sverige väl. Det har hållit oss undan krig så man ska ha väldigt goda argument om man ska ändra den linjen.”
Det låter imponerande. 200 år av fred! Europa är en kolerisk gammal kontinent, så hur många krig kan det vara som vi har hållit oss undan? Tio, femton, fler?
Själv grunnade jag inte närmare på saken förrän jag började läsa Henry Kissingers tegelsten Diplomacy. Det är något lugnande, i denna svarta tid, med en bok som spänner över århundraden och betraktar krig och fred ur ett lidelsefritt helikopterperspektiv.
Kissinger är en stor beundrare av Wienkongressen, de fredsförhandlingar som ägde rum 1815, alltså för drygt 200 år sedan. Napoleon var besegrad, kontinenten svårt sargad och Europas länder möttes för att sy ihop en maktbalans stabil nog att hålla krigiska nationer i schack.
De lyckades över förväntan. Det skulle dröja 40 år innan det blev storkrig i Europa igen, skriver Kissinger. Då utbröt Krimkriget, mellan ett expansionistiskt Ryssland och en allians ledd av Frankrike och Storbritannien. (Diplomacy skulle kunna ha undertiteln ”Déjà vu all over again”.)
Efter Krimkriget utbröt freden åter och varade i ytterligare 60 år. Ett enda krig på 100 år, alltså.
Är det verkligen ett bevis för alliansfrihetens skyddande magi att Sverige höll sig undan krig i en så pass fredlig miljö?
Magdalena Anderssons historieskrivning är påtagligt – svepande.
Nå, Kissinger är som sagt de breda penseldragens man; han räknar bara storkrig, inte de många lokala småkrig, uppror och inbördeskrig som försiggick här och där under hela 1800-talet. Men det var väl knappast svensk alliansfrihet som höll oss utanför konflikter som det rysk-turkiska kriget 1828–1829, de italienska självständighetskrigen eller det fransk-preussiska kriget 1870–1871.
Och hur var det med det stora kriget, Krimkriget? Sverige deltog inte, men det tycks inte ha berott på att kung Oscar I var en stor vän av alliansfrihet. Historikern Dick Harrison berättar att västmakterna försökte få Sverige-Norge att gå med i kriget, men Oscar ställde villkoret att även Österrike måste delta i så fall. Det var inte aktuellt, så det blev inget av med den saken. Några år senare skrev Sverige dock ett traktat med västmakterna och lät dem använda Fårösund som bas för sjökriget i Östersjön, något de idogt utnyttjade.
År 1914, 99 år efter Wienkongressen, utbröt så det första världskriget. Nu proklamerade Sverige sin numera legendariska neutralitet. Danmark och Norge gjorde sammalunda. Det höll oss undan kriget.
25 år senare sattes världen i brand av nazisterna. Sverige var återigen neutralt, liksom Danmark och Norge. Men Hitler brydde sig som bekant inte ett dugg om sådant. Våra grannländer, liksom flera andra neutrala stater, ockuperades. Kanske var det järnmalmsexporten som tjänade Sverige väl, eller geopolitisk bondtur, men knappast neutraliteten.
Magdalena Anderssons historieskrivning är påtagligt – svepande. Men det är klart, det skulle låta lite tunt om hon sa till DN att hennes bästa argument mot ett Natomedlemskap är att vår alliansfrihet höll oss undan första världskriget, som varade i fyra år.