Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Vad hände med Tures klänningar?

För några decennier sedan hade jag Ture som patient i äldreomsorgen. Han var "håmo", berättade den äldre herre som hade utsetts till godeman.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ture hade slutat prata, men vissa detaljer i hans bohag tydde på att han var "håmo", fick jag veta. Bland annat hängde det paljettklänningar i hans källarkontor.

Jag tror inte att jag riktigt trodde på det där med paljettklänningarna. Jag misstrodde det inte heller. Jag bara sorterade in det i mitt mentala arkiv under "The truth is out there. But I don't care."

Vid den här tiden var det inte längre acceptabelt att vara fördomsfull mot sexuella minoriteter, men det hade inte blivit riktigt acceptabelt att prata om dem. Så man kunde inte passa in fenomenet i någon meningsfull verklighet. Och man hade inget behov av att göra det.

Ture höll sig mest på sitt rum. Han kunde prata, men gjorde det sällan. Ingen visste riktigt vad det var som felades honom.

Det enda rejäla minne jag har av honom är att han vid några tillfällen kom uttassande ut ur Irmas, en annan patient, rum. Lite senare hittade jag Irmas läppstift inne hos Ture.

Det var ett orangerött kladdigt urgammalt läppstift. Irma, som var dement, använde det inte längre. Det låg bortglömt i hennes byrålådors förvirrade innanmäte. Så vad skulle jag göra åt saken?

Ingen fara, jag visste precis. Det står ju i Bibeln, till och med: Du skall icke stjäla. Så jag tog läppstiftet och gick med självrättfärdiga steg och slängde ner det i Irmas byrålåda igen.

Ordnung muss sein!

Nu vill allianspartierna få kommunerna att höja hbt-kompetensen hos all äldrevårdspersonal. Det är förstås en lysande idé. Rentav självklar, som de flesta lysande idéer är.

Även om dagens sköterskor är betydligt mer upplysta och förstående än jag var, finns det säkert vita fläckar och kvardröjande fördomar. Dessutom; den sexuella aspekten hos vårdbehövande äldre är ingenting man räknar med. Dels på grund av klichétänkande: "De sysslar inte med sånt längre". Dels för att man definierar de kroppar som man tvättar och kläder i kliniska, inte sexuella, termer. Det blir lättast så.

Folkpartiet efterlyser, i minirapporten "Sverige ska vara världens bästa hbt-land", äldreboenden med hbt-profil. Det låter ju bra. Men det råder sådan brist på äldreboendeplatser i dag att man i regel måste vara svårt sjuk eller påtagligt dement för att överhuvudtaget få en plats.

Är man så skraltig kanske inte särskild profil är det viktigaste. Huvudsaken är väl att personalen är kompetent - inklusive hbt-kompetent.

Seniorboenden med hbtq-profil, däremot - absolut. På seniorboenden är de äldre piggare och har utbyte av varandra. Och med tanke på att många medelålders och äldre hbtq-personer har levt under så speciella och vedervärdiga villkor, måste gemensamma referensramar, glädje- och sorgeämnen självklart vara djupt värdefulla.

Men det finns förstås hbtq-personer som inte alls har lust att kampera ihop med andra hbtq-existenser under sina sista decennier. För innanför hudkostymen är vi ju alla regnbågar. Vi har fler identiteter än en. 

Den slutgiltiga segern över heteronormens tyranni, tycks det mig, är inte boenden med hbtq-profil eller certifikat. Segern är vunnen när Ture kan välja ett äldrehak med jakt och fiske-profil utan att behöva välja bort sina klänningar och sitt läppstift.