Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Vad Annie Lööf kan lära av Ingvar Carlsson

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Foto: FREDRIK WENNERLUND/ STELLA PICTURES / STELLA PICTURES

Säga vad man vill om Ingvar Carlsson, men han hade i alla fall inte Instagram.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den förre statsministern lovade aldrig att äta upp sin sko av politiska skäl och lät inte heller högtidliga löften till nära och kära påverka rikspolitiken. 

I SVT:s nya serie "Statsministrarna" framstår Ingvar Carlsson som en helt annan art än de brinnande, känslosamma politiker som försöker gå igenom rutan i dag. Han framstår som stadig, pragmatisk och med en tung känsla av ansvar för landet. 

Självklart hade han sina fel och brister, min poäng är att porträttet av en ansvarsdriven politiker från förr accentuerar dagens politiska ideal. 

I dag är politiker i hög grad övertygelsestyrda. Hanteringen av migrationspolitiken under 2000-talet är ett gott exempel. Riksdag och regeringar styrdes av värderingar, punkt. Konsekvenserna för landet struntade man i att utreda, som Riksrevisionen påpekat i en rapport. 

De styrande var betydligt mer intresserade av att följa sina övertygelser än att ta ansvar för följderna av sina beslut.

S-C-L-MP eller M-KD?

I dagens Sverige rankas övertygelse och värderingsstyrd politik enastående högt, bland annat på grund av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. 

Det märks i slaget om regeringsbildningen. 

De som propagerar för en S-C-L-MP-regering motiverar det aldrig med att den kombon skulle leverera fantastisk politik och möta landets stora utmaningar med effektivitet och reformstyrka. Till och med sossar som vill stycka alliansen inser nog att det skulle bli en trögflytande nyliberalsocialgrön sörja. 

Det enda de fyra har gemensamt är en värdering: de avskyr SD. Och det är viktigt nog, tycker en del. Vad en sådan regering kan få uträttat är av underordnad betydelse.

Plakatpolitik trumfar resultatpolitik så det sjunger om det. 

En annan opinionskör förordar en M-KD-regering med stöd av Sverigedemokraterna. De menar att det centrala måste vara att partierna får igenom sin politik, inte vem som råkar hjälpa dem på traven. 

Resultatpolitik framför allt.

Många i den kören bagatelliserar riskerna med att bli det illiberala SD:s gisslan. Men oavsett hur man ser på det, och oavsett hur föga sugen man kan tänkas vara på en regering som älskar vinst i välfärden över allt annat, har körsångarna rätt på en punkt: sakpolitik är viktigt. 

Låt oss inte glömma det.

Förnuft och känsla

Det vore väldigt illa om regeringsbildningsdramat förstärkte normen att det mest legitima förhållningssättet för en politiker är att binda sig vid högstämda, moraliska löften och strunta i konsekvenserna. Medan det i grunden är sjaskigt att vara pragmatisk och resultatinriktad. 

Det är inte skumt att kompromissa och kohandla - det är vad politik i ett proportionellt valsystem handlar om. När det ges och tas kan alla få något. 

Om alla alltid var Annie Lööf skulle Sverige ha kronisk regeringskris. 

När man ser den så vördade gamle statsministern på tv kan man inte låta bli att undra hur Ingvar Carlsson skulle ha bedömts i dag. Han som brådstörtat bröt med Socialdemokraternas långvariga EU-motstånd och i princip stängde gränsen när flyktingströmmarna ökade hösten 1989. 

Skulle han ha mötts med handhjärtan eller med krucifix och vitlök?

Vi behöver politiker med både övertygelse och ansvarskänsla. Politiker som står stadigt i sina värderingar utan att förlora huvudet bland molnen.

 

Läs också:

Annie Lööf är inte lika tydlig som sitt rykte 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!