Ann-Charlotte Marteus
Det är för väl att vår utrikesminister just nu inte heter Margot Wallström; Ann Linde har en betydligt säkrare ideologisk kompass. Men hennes hantverksskicklighet är inte mycket att hurra för.
Utrikesministern förvånade rejält när hon i en DN-intervju, i mars, berättade om sitt ”maratonmöte” med sin ryska motpart, Sergej Lavrov. Detta var i december, före invasionen, och Linde fick då uppfattningen att Ryssland ville ha en fredsuppgörelse. Och så sade hon: ”Frågan som många ställer sig nu är ju: Satt de och ljög för oss hela tiden?”
Det var inte så proffsigt sagt. Hon fick regeringen att framstå som mer än lovligt naiv och bortdribblad. Vem tjänar på det? Inte Sverige. Men Lavrov måste ha fått sig ett gott skratt, om hans själsliga likstelhet ännu tillåter sådana yvigheter.
Om det var så illa att UD betraktade Lavrov som en hedersprick – spar det till memoarerna, för guds skull!
Förvåning spred sig över riket, inklusive på Carl Bildts twitterkonto.
Så var det frågan om ryska ambassadspioner. Först kunde vi inte utvisa spionerna utan EU-enighet, hävdade Linde. När så andra länder började kicka ut sina säkerhetshot, vankades en annan förklaring, i Agenda: Om vi utvisar, kanske Ryssland hämnas genom att skicka ut svensk personal – och då kan vi inte stödja ryska frivilligorganisationer på plats. Biståndspolitik framför säkerhetspolitik, alltså.
Förvåning spred sig över riket, inklusive på Carl Bildts twitterkonto. Nästa dag kallade Linde hastigt till presskonferens: Vi ska självklart utvisa spioner! Fast bara tre. De övriga får hållas, oklart varför.
Vi har inte ministerstyre i Sverige, så detta vobblande ska sättas på hela regeringens minuskonto. Men det ansvariga statsrådet borde ha haft en mer hållbar strategi. Och utstrålat mindre obekvämhet och stress.
Lägg till detta förvirringen kring hur många ryska fartyg som anlöper svenska hamnar. Enligt Linde handlar det om 12 om året. Men det var fel, den siffran gällde bara det första kvartalet i år, avslöjade SVT.
Slarvar Linde med fakta eller försöker hon dölja sådant som lätt kan avslöjas?
Och så var det ryssgasen till Sverige. När Aktuellt nyligen frågade utrikesministern varför Sverige inte kan göra som modiga Litauen och sätta P för rysk gasimport utan att invänta EU-enighet, svarade hon: ”Vi kan inte göra som Litauen av ett mycket enkelt skäl: Vi har ingen direktimport av rysk gas till Sverige.” Det upprepade hon senare på en presskonferens.
Men SVT rapporterade raskt att det också var fel. Enligt SCB har Sverige importerat rysk naturgas till ett värde av drygt 1,3 miljarder kronor sedan 2019. Mer än 20 fartygstransporter med gas direkt från Ryssland levererades till Sverige förra året. Slarvar Linde med fakta eller försöker hon dölja sådant som lätt kan avslöjas?
Det här är ingen godkänd resumé för Sveriges utrikesminister i ett läge då kontinenten skakar av konvulsioner.
Det blev inte bättre i onsdags, när hon plötsligt lät förstå att Finlands och Sveriges öden inte alls är säkerhetspolitiskt sammantvinnade, som vi har fått höra ständigt sedan invasionen. ”Det är inte alls säkert att vi kommer till samma slutsats” om Nato-medlemsskap, meddelade hennes excellens.
Och som marsipanrosen på tårtan kritiserade hon ”utspelet från Moderaterna, att de kommer att skita i vad Socialdemokraterna tycker”.
En svärande utrikesminister, så förtroendeingivande. Har hon problem med humöret eller vill hon bara visa hur liten respekt hon har för sitt upphöjda och viktiga ämbete?
Inget av svaren är ett svar man vill ha, i onådens år 2022.